Essä/Backabranden.

2018-10-29 08:35
Bild: Pelle Lund/TT
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Den där natten för 20 år sedan

Mina upplevelser finns alltid kvar som en påminnelse om den sköra tråd som håller oss kvar vid livet.

Det är tjugo år sedan, och jag ser fortfarande några av dem som överlevde när jag rör mig ute på stan. De lever, men med både synliga och osynliga ärr.

Den bild jag aldrig blir fri från är de svarta liksäckarna med döda ungdomar staplade på varandra och alla ringande mobiltelefoner. Inifrån säckarna hela tiden ringande signaler prövade och valda en gång av ungdomar som den här kvällen bara skulle fira Halloween.

Det ringer och det ringer inne i de svarta säckarna och ingen kan någonsin svara.

Jag hade precis gått och lagt mig när telefonen ringde. Gunnar som var redaktionssekreterare på min arbetsplats på Västnytt, SVT, sa att någon måste åka ut till makedonska föreningens lokaler på Hisingen. Det brinner, det är det enda jag får veta.

Det är början på en natt, en dag och veckor jag helst hade velat vara utan.

Rune, fotografen, är på väg. I bilen diskuterar vi hur vi ska åka och var på andra sidan bron som föreningen ligger.

På långt håll ser vi branden, men håller ändå på att komma fel. Det brinner, men det har jag varit med om förut.

Jag ser Sten Schääf från polisen vid avspärrningsbanden. Honom har jag träffat och intervjuat tidigare.

Idag är han insatschef och jag ber Rune slå på kameran och jag närmar mig Schääf och frågar vad som hänt.

Han säger att det handlar om trettio till fyrtio döda ungdomar. Dom hade samlats till en Halloweenfest.

Fattade jag verkligen vad ha sa?

På något sätt förflyttar jag mig någon annanstans och delar upp mig på två. Jag finns fast jag inte finns. Jag går runt i en reporterroll iakttagen av mig själv utifrån. Jag talar med insatschefen och jag talar med räddningsledningen som redovisar allt högre siffror. Det kan vara sextio döda. Liksäckar med döda ungdomar staplas på varandra och inifrån hör jag de ringande telefonerna.

Jag träffar Tommy som är frilans och varit ute på plats innan vi kom. Han har sett det mesta av krig och katastrofer ute i världen, men han kan inte vara kvar, säger han. Han kan inte ta mer, orkar inte se, orkar inte höra. Han har tröstat och gråtit, filmat ett tag, tröstat och gråtit igen. Han har blivit attackerad för att han filmar istället för att ge sig in i den brinnande byggnaden och hjälpa till.

Ungdomar går på och hetsar räddningspersonal att ge sig in och hämta ut folk. Det är inte så konstigt. Dom har sett både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger bära ut flera offer i taget från igenstörtande och brinnande hus.

Tommy vill åka hem. Han är slut. Jag får kassetten med det han spelat in.

Det förväntas av mig att jag ska ha med ögonvittnen, människor som drabbats. Det är beslut jag ska ta på plats. Beslut som sedan kommer att vridas och vändas på och analyseras av akademiska forskare. Jag blir bara ledsen och bedrövad. Det kommer kritik från människor som aldrig var där och som aldrig behövde ta ställning i det kaos som rådde.

Skulle man inte ha talat med någon?

Vi går runt och lyssnar varsamt på människor bland oss. Här finns döda och skadade, bårar, droppställningar, ambulanser.

Massoud hade blivit hungrig och gått över till Backaplan för att köpa en hamburgare. Därför överlever han och inte hans kamrater. Han och hans pappa Nader, som kastat sig i bilen och kört hit, berättar tillsammans för mig.

Schääf säger att det blir en presskonferens hos Räddningstjänsten klockan 03.30 och jag är fortfarande på två ställen, innanför och utanför mig själv.

Utanför Räddningstjänsten i Gårda står kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson och tar en cigg. Vi hälsar på varandra och han hulkar och gråter och stryker undan tårarna med baksidan av handen och gör sig beredd att gå in till presskonferensen.

Jag har aldrig sett kommunstyrelsens ordförande gråta förut.

Räddningsledaren säger till mig och det sänds ut, han säger att branden var anlagd. Det skulle han inte ha sagt så snabbt, men tyvärr hade han rätt.

Natten blir morgon och det blir förmiddag och jag intervjuas i BBC och jag finns inne i den där professionella bubblan fortfarande.

Deutsche Welle ringer och vill ha med mig i en, som de säger, liveshow men jag känner att jag varken vill eller orkar. Den som ringer låter också alldeles för glättig.

Och så är det dags för något att hinna ikapp mig, att göra mig till en enda hel person och inte två olika. Jenny, som är praktikant, kommer och frågar hur jag mår. Då kommer tårarna och jag kramar henne och gråter och gråter utan slut och jag ser mina egna barn och jag ser alla tomma pojk och flickrum därute med ett par platåskor, den där extrafina kostymen och skjortan man skulle ha när släkten kom på besök och innebandyklubban som ingen kommer att spela med längre. Tomma rum utan framtid och med krossade förhoppningar.

Ulrika Messing från regeringen kommer till redaktionen med en okänslig, gapig person i sitt sällskap som inte förstår att hon befinner sig i ett sorgehus. Jag borde ha gett henne en smäll på käften.

Jag går till den kurator som kommit och träffar Tommy som åkte hem, men som inte kunde vara hemma heller utan åkte tillbaka igen och filmade i de direktsändningar som kommit igång. Vi kramas och gråter och så fortsätter det när jag kommer hem på kvällen och ser minneshögtiden från Göteborgs domkyrka. Jag, en hedning, sedan många år utträdd ur Svenska kyrkan gråter hejdlöst.

Dagarna som följer ber jag arbetsledningen att få göra de uppgifter som inte innebär direkt kontakt med familjer och anhöriga. Jag kan inte möta all sorg och förtvivlan. Jag träffar poliser och räddningstjänst, ambulanspersonal och rökdykare.

Jag kan irritera mig på att någon skrattar högt i korridoren. Jag vill dämpa ner omgivningen. Ändå är jag inte drabbad. Jag har registrerat och bevakat.

Kritik mot vårt sätt att bevaka kommer från dem som professionellt vet hur man ska ta hand om det här. Sociala myndigheter, sjukvården och kyrkan har kunskapen och vet hur man tröstar. De ska göra det. Alla ska skyddas från journalister.

En dag blir jag uppringd av en anhörig som varit på begravning i katolska kyrkan där några av offren begravts. Hon frågar upprört varför vi på Västnytt inte varit där och filmat. Var deras ungdomar inte lika viktiga som ungdomar på andra begravningar vi sänt ut?

Och åtminstone en av cheferna på Socialförvaltningen har i efterhand sagt att journalister faktiskt också kan vara människor och hjälpa till i sorgearbetet. Någon att tala med, någon som lyssnar och frågar, som bekymrar sig.

Mina upplevelser från den där natten för tjugo år sedan finns alltid kvar som en påminnelse om den sköra tråd som håller oss kvar vid livet. Jag har klarat mig, många gjorde det inte.

Och jag lämnar minnesmärket därute vid Backaplan och går in mot stan igen.

Ibland går jag till Östra kyrkogården för att minnas:

”Deras kärlek var sann och djup

Så djup att inte ens döden

kunde ta dem

ifrån varandra”

Gravskriften finns på hennes viloplats på Östra kyrkogården.

Yesmin Morales, ett av offren från Backabranden.

Och på den lilla stenplattan på hennes grav minns vi också hennes älskade Sehmuz Celik. Hon kristen, han muslim.

”Tillsammans för alltid

Yesmin och Sehmuz”

De hade tagit sig bort från elden upp mot det trånga fönstret. Han kunde ha hoppat, men hon tvekade. Han stannade, vände tillbaka och de blev kvar tillsammans därinne.

” ... hennes fötters knappt hörbara snubblande i klänningen, som i en svepning.

En brant stig ledde uppför, självlysande

i ett mörker som i en tunnel.

Han stannade och lyssnade. Då stannade

också stegen, ekot tystnade.”

Czeslaw Milosz i dikten
”Orfeus och Eurydike.”