Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-07-30 03:00
Syrianer går runt i spillrorna av den gamla staden i Aleppo.  AP Photo/Hassan Ammar
Syrianer går runt i spillrorna av den gamla staden i Aleppo.
Puffetikett
ETC Göteborg

Världshistoriens centrum ligger inte i Västeuropa

Jordklotet har sitt centrum långt under våra fötter, men på den yta där allt levande håller till finns inget som är mer centralt än något annat. Det finns inte ens något upp eller ner.

Det är bara en konvention som gör att vi säger att norr är uppåt och söder neråt. På riktigt gamla kartor är i stället öster uppåt. Det är därför vi fortfarande säger att vi orienterar oss. Man riktade kartan mot öster för att orientera sig. ”Oriens” betyder öster på latin.

Men historien har väl ett centrum, där det som avgör världens öden utspelar sig? Idag är det väl Vita huset i Washington där USA:s nyckfulle och okunnige president länkar världens öden? Eller är det kanske i stället Kreml där en mycket listigare man huserar – han som just lurat skjortan av Donald Trump? Eller är det Beijing där den livstidsvalde ledaren styr sitt land med en konsekvens som är omöjlig i en demokrati där makthavarna växlar?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Författaren till ett av de senaste årens mest imponerande historiska arbeten, Peter Frankopan, tvekar inte om svaret: historiens centrum finns i det inre av Asien, med Iran (som tidigare hette Persien) som den själva hjärtpunkten. Boken kom på engelska 2015 och i svensk översättning två år senare med titeln Sidenvägarna: en ny världshistoria (Bonniers).

Undertiteln kan låta pretentiös. Men den är inte utan fog. Det här är verkligen ett försök att se hela världens öden i ett enhetligt perspektiv. Frankopan, som är lärare och forskare i Oxford, börjar vid historiens gryning då människor för första gången började bygga verkliga samhällen och utveckla skriftspråk.

Allt detta sker i Asien och i nordöstra Afrika (Egypten). Det är också där som den långvariga handeln utvecklas. Efter hand knyts den väldiga landmassan samman hela vägen från Kina till Anatolien, ja in emot Europas sydöstligaste hörn. Västeuropa, för att inte tala om Nordeuropa, låg på den tiden inte bara vid vägs ände utan bortom all civilisation.

De långa handelsvägarna kallades så småningom sidenvägar, efter den begärliga vara som till en början bara kunde produceras i Kina (där konsten att väva siden är uppåt 9 000 år gammal). Peter Frankopan använder ordet ”sidenväg” i vidast tänkbara mening: för honom är det allt som är så begärligt att det driver människor och länder att bedriva handel och ofta också krig över stora distanser. Varje kapitel i hans bok utom det första och det sista har en rubrik som börjar med ”Vägen till…” och kan gälla allt från våldsamma erövringar och revolutioner till guld, olja och vete.

Asien står för det mesta i centrum men ibland kommer Europa eller Amerika i fokus. Det är verkligen en världshistoria som följer människors och staters öden ända fram till ett alltid lika oöverskådligt nu.

Vi får följa kulturer som tar form och som når sin fulla, sällsamma blomstring men också efter hand drabbas av krig och härjningar. Historien är inte uppbygglig. Men den är lärorik.

Vi har så lätt att tro att dagens situation också var gårdagens och därmed kanske också morgondagens. I vår tid är det frestande att tro att de tre nära besläktade religionerna judendom, kristendom och islam skulle vara ofrånkomliga fiender trots att de förenas i tron på en enda Gud. Så är det inte alls. I flera kulturer har de fredligt levt sida vid sida och valet mellan dem har inte varit så dramatiskt. Man kan till exempel tänka på khazarriket som för mer än 1 000 år sedan utbredde sig i vad som idag är området norr om Kaukasus. Landet låg mellan det kristna Bysans och de växande territorier som antagit islam. Man tog emot judiska flyktingar från Bysans och kunde med deras hjälp få en växande roll i den långväga handeln mellan öst och väst. De ledande dynastierna i landet blev så imponerade av judarna att de antog deras religion. De uppfattade inte detta som ett dramatiskt steg.

Efter några sekel gick khazarernas rike under, krossat av Ryssland och Bysans.

Det är över huvud taget de flesta statsbildningars öde: de går under. Bara några få förblir åtminstone identifierbara över årtusendena: främst är det Persien/Iran och Kina. Men även de är utsatta för oavlåtliga växlingar, upp- och nedgångar.

Sedan 1800-talet är deras historia i mycket en historia om européernas och efter hand också nordamerikanernas våldsamma intrång. Hela den moderna historien är full av västerlänningarnas blodiga framfart i andra världsdelar. Frankopan jämför koloniseringen av de båda Amerika med mongolernas härjningar i Asien. Lika urskillningslöst förstörde och dödade européerna allt som kom i deras väg.

Under 1800- och 1900-talen blev intrånget i andra världsdelar lika brutalt men något mer sofistikerat. Medan man på hemmaplan utvecklade allt mer demokratiska styrelseformer, skydde man folkligt inflytande som pesten så snart det kom i konflikt med egna ekonomiska och maktpolitiska intressen. Ett typexempel var när den folkvalde iranske premiär-ministern Mohammad Mossadeq störtades av USA 1953.

Det är en mörk historia vars slut vi inte sett än.

Och det västerländska övervåldet fortsätter. Kriget mot Irak 2003 utgör ett slags kulmen. Många demoner föddes ur det: IS är den hemskaste.

Angreppskriget, som igångsattes under en hop av lögner, bidrog också till det känslomässiga och intellektuella förfall som vi nu bevittnar i land efter land. Själva demokratin, där den tillåtits att etablera sig, är hotad.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter