Ledare. Laila Vianden.

2018-08-16 06:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Trygghet kräver omfördelning, inte ökad kontroll

Bilbränderna i Göteborg väcker starka känslor, och utgör därmed ett tacksamt ämne att göra politiska utspel kring. Vi har nått slutspurten av valrörelsen och trygghetsfrågor rankas högt i opinionsmätningar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

2018 är året alla säger sig kunna ge medborgarna trygghet genom fler poliser och hårdare tag – ett resonemang som faller sig så naturligt och självklart att det bildar en ram för vad som är politiskt möjligt. Ett säkert samhälle byggs med kameraövervakning, brottsförebyggande utomhusdesign, avskräckande straff samt fler synliga poliser och väktare på gatorna. Så låter det i stora drag. Problemet är att dessa storslagna löften inte är tillräckliga.

I själva verket är den bombastiska trumma som nästan samtliga partier så gärna slår på, både reaktiv och ofullständig. Den förmår inte hantera de problem som en fungerande brottsprevention kräver. En proaktiv inställning till trygghet kräver ett långsiktigt arbete med fattigdomsbekämpning och samhällsservice. Skolor och förskolor ska inte bantas ner, segregeras, eller privatiseras, unga behöver växa upp och leva i förvissningen om att de har en framtid.

En möjlig förklaring till att de politiska förslagen oftast inte blir bättre än såhär, är dels att brottsprevention utgör ett komplext område som man inte orkar förklara för väljarna, dels att det är enklare att fördöma individer som begår brott än att orka genomföra de strukturella förändringar som krävs. Man kanske är det även så sorgligt att trygghetsfrågan rankas högt i opinionen samtidigt som partierna inte vill stöta sig med ekonomiskt trygga väljargrupper som helst inte ser att fler får en större del av kakan.

Generell välfärdspolitik och sociala reformer har under de senaste decennierna fått träda tillbaka för en kortsiktig brottsprevention som handlar om att tillföra mer kontroll. Så beskriver kriminologerna Paula Wahlgren och Robert Andersson den kriminalpolitiska utvecklingen (”Manifest – för ett socialt arbete i tiden”).  “Istället för en prevention som utgår från den rumsliga fördelningen av sociala resurser, handlar det /…/ om en prevention som utgår från den rumsliga fördelningen av brott.” Och den fördelningen är ojämlik i dubbel bemärkelse.

Utsattheten för brott minskar hos de flesta grupper, samtidigt som den ökar hos de mest utsatta – en trend som pågått sedan tidigt 90-tal. Parallellt ökar klyftorna och värst drabbas de mest socialt utsatta grupperna. En risk som Wahlgren och Andersson pekar ut som extra svår: kombinationen av ökad utsatthet inom vissa grupper och geografiska områden, med försämrad social service, sämre skolor och ökad utsatthet för brott, samt att många av dem som blir involverade i kriminalitet kommer från sådana förhållanden och sådana områden, ger ”en problematisk sits som kan bli mycket svår att bemöta.” Man befarar även att upplevelsen av att samhället drar sig tillbaka, och endast polisen blir kvar, riskerar att utgöra ytterligare ett hinder för förebyggande arbete.

Ett tryggt samhälle förutsätter trygghet och välfärd för alla, även för de grupper som medelklassen kanske helst inte vill ”betala för” och som det är enklare att att straffa och kontrollera. En politik som jamsar med i nyliberala reformer. Auktoritära strömningar och rasistiska undertoner riskerar bara att elda på utvecklingen.

Vi behöver satsa och bygga ut samhällsservicen inom utsatta områden, inte dra in den. Vi behöver en omfördelning av resurser istället för fokus på ökad kontroll. Vi behöver ett skolsystem som inte verkar segregerande, en likvärdig tillgång till vård oavsett privata sjukvårdsförsäkringar, och vi behöver framförallt en omfördelning av samhällets resurser.

För ja, vi värderar trygghet högt. Därför är det väldigt synd att så få partier har en politik som matchar ambitionerna att stävja brottsligheten. Både Jonas Ransgård (M) och Ann-Sofie Hermansson (S) har varit snabba med att fördöma bilbränderna och slå fast att ”samhället måste reagera stenhårt” och ”nu samlar vi kraft mot ligisterna”. Den intressanta frågan är dock hur de tänker sig ett långsiktigt arbete med att minska fattigdomen och erbjuda alla unga en framtid.

Här är det Vänsterpartiet alla borde snegla på. V har de mest långtgående förslagen om stärkt välfärd och omfördelning av resurser. Lokalt i Göteborg driver de förslag om lägre hyror i både allmännyttan och hos privata hyresvärdar, noll-alternativ vid renoveringar och omfattande satsningar på välfärden, genom att anställa fler i bland annat skola, förskola, och socialtjänst.

Man vill även minska barngrupperna och ge de anställda mer tid för sitt arbete. Härifrån borde den politiska budgivningen utgå. Trygghet och långsiktig brottsprevention kräver en omfördelningspolitik, välfärd och sociala reformer som sträcker sig längre än till fler poliser och hårdare straff. Målet måste vara social rättvisa snarare än att lappa och laga i status quo när revorna skaver för mycket.