Ledare. Cecilia Verdinelli.

2018-06-25 13:24
Bild: Janerik Henriksson/TT

Totalitär trend att individer straffas för dålighetsliv

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det finns ingen forskning som drar till sig sådan uppmärksamhet som den som handlar om förtjänst, självdisciplin och ansträngning. Som samhälle tycks vi ha en brinnande törst efter att få gång på gång få bekräftat för oss att dålighetsliv — som Tove Jansson så mustigt kallar det — leder till hemskheter och sjukdom och att ouppfostrade ungar blir misslyckade vuxna.

Tanken på att det kan vara slump eller kraftfulla strukturella mekanismer i kapitalismen som som avgör vårt öde tycks generellt vara svårsåld idag, och för den grupp i samhället som innehar ekonomiska fördelar och social status är tanken på att de inte själva skulle ha förtjänat sin position genom ansträngning och begåvning närmast outhärdlig.

Därför omfamnas studier som visar att cheeseburgare förkortar livet och att otåliga, sockersnaskande ungar klarar sig sämre som vuxna. De välmående har ett begär av ett jämt flöde studier som bekräftande nynnar att att försakelse, självdisciplin, individuell moral och ansträngning gör att de förtjänar sin position.

En sådan studie har idag rätt många år på nacken men har populariserats som få. Den kallas Marshmallowstudien och är ett test i självkontroll.

Det går i korthet ut på att barn i fyraårsåldern sätts framför en skumgodis och får höra av det kommer att få ytterligare en om det kan vänta med att äta det första godiset tills undersökaren kommer tillbaka. Vissa barn klarar det, andra inte, och den ursprungliga studien fann en korrelation mellan barnens förmåga att skjuta upp belöningen med utbildningsnivå, skolresultat och till och med hälsa senare i livet.

Att testet blivit så välkänt beror dels på den liberala ideologins dominans, dels på Youtube. Den liberala ideologin har ett väldigt behov av data som stödjer tanken att individers egenskaper förklarar — och därmed legitimerar — skillnader i utfall, och tenderar att blåsa upp varje kringflygande antydan om den saken. Youtube har fått föräldrar att utföra Marshmallowtestet — ofta mer eller mindre förvrängt —på sina barn och lägga ut förtjusande videos på fyraåringar som våndas över en godisbit.

Nu har forskare försökt reproducera testet, dock med en betydligt större försöksgrupp och efter att korrigera för barnens socioekonomiska bakgrund. Det visade sig då att det resultat som fanns förra gången knappt går att hitta. Istället verkar det som om förmågan att uppskjuta belöning hänger ihop med barnens socioekonomiska bakgrund.

Men om man jämförde barnen med hög socioekonomisk nivå enbart med varandra hade förmågan att vänta på godiset ingen som helst påverkan på deras skolresultat tio år senare, och endast en svag och statistiskt osäker effekt i gruppen barn med låg socioekonomsk nivå.

Annorlunda uttryckt: har du bara rätt föräldrar så spelar det ingen roll om du lillgammalt sitter på händerna och artigt väntar på godiset i närmare en kvart eller om du likt ett litet kakmonstret dreglande kastar dig över godiset i det ögonblick som försöksledaren lämnar rummet. Det går bra för dig i vilket fall.

Uppenbara förklaringar till att barn från socioekonomiskt svagare hem oftare är små kakmonster är att de oftare har erfarenheter av att det goda som utlovats inte kan infrias — så det gäller att passa på när det står framför näsan på en — och att de familjer de fostrats inom inte med självklarhet har erfarenheter av att investeringar och försakelse leder till ökad avkastning.

Den valrörelse som pågår omkring oss tycks ha fastnat i en lervälling av alltmer totalitära förslag, ibland rent bindgalna. Senast föreslogs KD:aren Erik Slottner (stockholmspolitiker, gud ske pris) utegångsförbud i ”problemområden” (förorten alltså) ”för vissa individer vissa tider.” Det tar mig flera sekunder att inse vidden av det jag läser. En svensk politiker föreslår alltså med helt normal ton i Dagens Nyheter att vissa personer som inte dömts för brott ska fråntas sin rörelsefrihet? Jajamen! Det råder överbudspolitik på disciplinfronten. (Jag läser samtidigt Johannes Anyurus roman ”De ska drunkna i sina mödrars tårar”. I den berättas om det fiktiva Kaningården, ett område i ett framtida Göteborg dit de som vägrat underteckna ett svenskkontrakt hänvisas, och skillnaden mellan verklighet och dystopisk fiktion blir fläckvis försvinnande liten.)

Dagens Nyheters politiske kommentator Victor Barth-Kron definierade det politiska klimatet med exakthet när han nyligen påpekade att det finns ett tydligt mönster i att hårt auktoritära förslag – utegångsförbud, förskoletvång för barn till utlandsfödda, svenskkontrakt av olika slag, förbud av klädesplagg — undantagslöst motiveras med liberala ideal — ökad jämställdhet, demokrati, tolerans.

Det är en utomordentligt farlig situation, eftersom förnekelsen i situationen gör att det inte riktigt verkar finnas en övre gräns för auktoritarismen, eftersom den endast uppfattas som ett medel för att nå de liberala idealen. Men auktoritarismen är som bekant ingen lydig hund, den går inte att dressera och använda för mer smakfulla syften.

I den aktuella valrörelsen dominerar en bild av de fattiga och de med migrantbakgrund som otåliga kakmonster med låg moral och nära noll självkontroll, varför de med hårda nypor behöver fostras. Man kan tycka att det är berättigat eller inte, men oavsett vad man tycker om den saken så kommer den liberala totalitarismen inte att fungera eftersom de problematiska beteenden som samhället vill förändra (ty de finns, det bör inte förnekas) inte är medfödda karaktärsdrag och mycket sällan kulturella särdrag utan relativt rationella svar på en situation av en högst reell brist på resurser, på förtroende och på förutsägbarhet.