Ledare. Cecilia Verdinelli.

2018-08-20 06:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Tassa inte på tå runt aborträtten

Att påstå att aborträtten är hotad i Sverige är en överdrift. Det är den inte, men den är nu för första gången på lång tid politiskt utmanad. 

Sverigedemokraterna, det parti som en av tre svenska män uppger att de tänker rösta på (talande nog långt färre kvinnor), har nu tagit ställning för en begränsning av kvinnans rätt att avbryta en graviditet från dagens 18 veckor till 12 veckor. Det har exempelvis aldrig Kristdemokraterna gjort trots sin kritiska inställning i frågan.

Detta har lett till reaktioner. Flera kvinnor har valt att berätta om egna aborter som ett sätt att försvara aborträtten. Den mest spridda av dessa är en text av författaren Agnes Lidbeck (DN 11/7). Även samhällsdebattören Isobel Hadley-Kamptz har både nu och tidigare öppet berättat om den sena abort hon genomgått. Det är texter som förtjänar att läsas. Att använda sin egen smärtsamma erfarenhet i syfte att försvara aborträtten för sina medsystrar är en hedervärd handling.

Lidbeck berättar om en abort efter en våldtäkt. Hadley-Kamptz om en sen abort på grund av allvarlig skada hos fostret. Ytterst få skulle ifrågasätta dessa aborter. Det är ingen tvekan om att dessa berättelser behövs, men de andra berättelserna saknas. De som handlar om aborter som görs för att man för sent upptäcker att den blivande fadern är en idiot, för att man redan har två blöjbarn hemma och gråter av utmattning vid blotta tanken på ytterligare ett, för att man precis kom in på sin drömutbildning i Madrid och vet att den chansen inte kommer åter. De aborter som görs för att en kvinna råkat bli gravid och inser att hon saknar lust, ork, sinnesro eller praktiska möjligheter att just då bli någons mamma, eller för att hon helt enkelt vill ägna sin livskraft åt annat än ett eget barn.

De aborterna är det svårare att tala om, men det är av stor vikt att vi gör det. Att börja bli försiktig med det är ett farligt tecken. Försvaret av aborträtten får inte tassa på försiktiga tår. Den måste vara utan skam. Det finns de som moraliserar över att kvinnor ”gör abort för ett de känner för det”. Men fundera ett ögonblick på det där och prova dess motsats: ”kvinnor som råkat bli gravida bör bli mödrar fast de inte känner för det”.

Det är en situation som förr eller senare leder till mänskligt lidande för minst två personer och det absolut utan mening (ty vad skulle det vara? Fylla på jordklotet? Öka utbudet för arbetsköparna? Göra påven glad? Det finns bara absurda svar på den frågan). Så naturligtvis: ofrivilligt gravida kvinnor som ”bara inte känner för det” ska naturligtvis göra abort så länge det är biologiskt rimligt och vi ska högröstat försvara deras rätt att göra det, eftersom det är det mest ansvarsfulla de kan göra.

Tv-serien Handmaid’s Tale har fått många tittare. Den är visuellt fantastisk och rysansvärd. Men den monumentala backlash som skildras i denna framtidsdystopi, där kvinnors mänskliga rättigheter dragits tillbaka och dumpats i havets djup i det tok-kristna och fascistiska Gilead (före detta USA) håller inte som varning eller kampappell. Därtill är Gilead alltför bisarrt och sadistiskt.

Den minoritet av fertila kvinnor som finns våldtas ceremoniellt av elitens män inför ögonen på deras elitfruar. Backlashen är så monstruös att den inte förbereder oss för mer realistiska scenarier. Exempelvis en situation där kvinnor i praktiken kunde tvingas till surrogatmödraskap, inte via våldtäkt utan via små rostfria burkar på ett labb, i utbyte mot exempelvis försörjningsstöd, studiebidrag eller rätten till skilsmässa. Handmaid’s Tale är sevärd av en massa skäl, men den lär oss något farligt; att den som vill nagga på kvinnors rättigheter är ett lättigenkännligt monster som kommer hasande och dreglande.

Det land där jag är född, Argentina, är intressant och sorgligt i sammanhanget. Argentina har de senaste åren varit ett progressivt land när det gäller hbtq-frågor och har kallats för ”hbtq-rörelsens paradis”. Utöver rätt till giftemål, adoption och insemination för samkönade par har Argentina infört rätten att själv definiera sitt kön, utan inblandning från läkare eller jurister. I samma land bekräftade nyligen kongressen att abort förblir kriminellt.

Ett månghövdat vrål av sorg och förvåning steg upp från folkmassan utanför kongressen. Hur kan ett land som tillåter fritt könsbyte samtidigt betrakta en kvinna som avbryter sin oönskade graviditet – liksom sjukvårdspersonal som hjälper henne – som brottslingar? En del av svaret kan vara att abortförbudet i praktiken inte är ett stort problem för medelklass och uppåt. Hyckleriet är enormt och pengar köper hyfsat rena och säkra aborter i lönndom.

Abortförbudet är därför i praktiken selektivt och drabbar de medellösa, som utöver allt annat också tvingas föda oönskade barn. Men det är inte hela svaret. Argentina visar att abortmotståndet kan samsas med regnbågsflaggor, SD:s förslag att abortmotståndet inte behöver vara katolskt, muslimskt eller överhuvudtaget religiöst. Oavsett skepnad gäller det att försvara kvinnors rätt att avbryta en graviditet utan att någonsin inför staten behöva redogöra för sina motiv.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter