Ledare. Hanna Strömbom.

2018-11-20 03:00
Puffetikett
ETC Göteborg

Summan av motståndet måste minst vara konstant

Kanske kan du ta upp ett gammalt engagemang, finna något sätt att bidra. Det behövs.

Maria Aljochinas avspändhet liksom skär sig mot de berättelser som kommer ur hennes mun, de om hur oppositionens och den feministiska rörelsens villkor ser ut i Ryssland idag. Med ena gympadojan på fåtöljsitsen snuddar hon vid förhållandena i det fängelse hon suttit i. Hur ryska staten hittar åtalspunkter om det inte finns några, någon gammal teknikalitet med skatten kan städa undan en uppstudsig figur en stund.

Hon är en av medlemmarna i konstnärskollektivet Pussy Riot och inbjuden till Stora Teatern som en del i serien ”Konst som motstånd”. Samtalspartner är Marit Kapla. När det blir tid för frågor undrar en kvinna hur vi i Sverige kan stötta Pussy Riot och gräsrotsrörelser i Ryssland. ”Mascha” Aljochina blir tyst ett ögonblick och ser ut över publiken. Allting är inte bra här heller, säger hon. Och ni måste se efter att ni inte förlorar det ni har.

Applåder, såklart. Jag har ryska bekanta som jobbar med att försöka hejda mäns våld mot kvinnor där. Omfattningen är enorm, brutaliteten så utan nåd, de mördade ryska kvinnorna så fruktansvärt många. Men problematiken är i grunden densamma där som här. Inget land, ingen stad i världen är fri från mäns våld. Inte ännu.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det går att ta med sig Aljochinas ord på flera områden. Motståndet behövs så förtvivlat mycket. Vi kan lätt falla in i tron att vi är hemma, att vår roll är att rycka ut någon annanstans. Ändå påminns vi gång på gång om hur fort det kan gå att förlora redan vunna segrar.

Kamp för jämlikhet, feminism och allas lika värde har onekligen tagit stora steg i den moderna historien. Men vi behöver inventera vari våra garanter består. För utifrån, ibland uppifrån, kommer krafter som har helt andra intressen.

Det är inte bara svart. Feminismens framsteg ökar motståndet. Ju mer vi vinner, desto mer får vi kämpa för att behålla det.

Arbetarrörelsen har försett oss med mycket av det vi tar för givet. Många amerikaner ser Bernie Sanders som extrem, men då bör man notera att hans senaste utspel handlade om att en minimilön på motsvarande drygt 130 kronor i timmen vore rimligt. USA blir vi väl aldrig, men låglönejobb, försämringar i arbetsrätten och en osund konkurrens arbetstagare emellan hota att släpa oss baklänges.

Ju tyngre jobbet med att hålla uppe nivån i regelverken blir för fackförbunden, desto mindre energi finns kvar till annat. Och kanske var det i takt med att bilden av löntagarens villkor skevade från bilden av de ungas arbetsverklighet som allt färre identifierade sig med sosse-vänstern. Hur som har arbetarrörelsen inte längre samma muskler för att kunna försvara den svages rätt.

I förra veckan valde de båda mittenpartierna i riksdagen att rösta nej till sin egen statsministerkandidat med hänvisning till att SD inte får ges ökat utrymme. Tack för det!

Vad händer efter nästa val? Procentsatserna kan vi spara tills dess, men hur länge vågar vi lita på att vi har ett styre som står för allas lika värde? Många av oss har semestrat i Budapest, till exempel. Det var okontroversiellt när jag var där, även om jag och mitt sällskap gärna såg att Jobbikplanscherna revs ned. Idag är Ungern obehagligt på en rad sätt.

Vi har seriösa organisationer som arbetar för alla tänkbara aspekter av mänskliga rättigheter och jämställdhet. En del av dem kommer och går. Många är beroende av uppdrag eller medel från staten. Och staten är regeringen. Regeringar byts ut. Det kan gå fort för en verksamhet att få sina förutsättningar raserade.

Vi på ETC har under kort tid fått formera om vår ekonomi. Den diplomatiske kan slå fast att regler ändras och det får man förhålla sig till. Den realistiske får med detta inse att om till exempel pressen kan få mattan undanryckt gör den bäst i att försöka bli så oberoende som möjligt.   

Jämställdheten och de rättighetsgaranterande instanserna i Sverige är inte alla på dekis. Vi har ingen systemkollaps, vi befinner oss i en ganska trevlig demokrati. Och protesten är på modet detta 1968 års jubileumsår. Marit Kapla är också en av redaktörerna för Ord&Bild som till exempel ägnade ett helt nummer åt Protesten.

Protesten får inte vara nostalgisk, den måste lyfta blicken och se det aktuella motståndet. Den får inte bestå av nostalgi. Vi behöver stärka både institutionella garanter, med en institution för mänskliga rättigheter till exempel. Vi måste också som civilsamhälle se över vad och vilka som kan behöva stöttning i händelse av att vindarna blåser snålt. Eller, de blåser redan, det är bara svårt att se när man är i det.

Idag är det ”transgender day of rememberance”, en minnesdag för alla de transpersoner som mördats. Aborträtten ser ut att bli allt mer förhandlingsbar i allt fler västländer. I och med rasisternas framfart har åsikter som tidigare aldrig skulle ha dryftats offentligt nära nog blivit rumsrena.

Är du medlem i de organisationer som kan behöva ditt stöd? Kan du skaffa en prenumeration på något mer som jobbar framåtsyftande? Tidningen Bang och sajten Feministiskt perspektiv har till exempel flaggat för krisläge under hösten.

Har du möjlighet att teckna medlemsskap, vika lite tid åt föreningsarbete eller kampanjande? Kanske kan du ta upp ett gammalt engagemang, finna något sätt att bidra.

Det behövs.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter