Ledare. Hanna Strömbom.

2018-05-08 12:42
Bakgården på Truckstopdagen 2012. Bild: Anders Bergstedt
Bakgården på Truckstopdagen 2012.

Stäng inte den verkliga alternativscenen

Pr-Göteborg vill alstra en DIY-bild, men den ska visst vara pastellkulört och hipp på rätt sätt, ren och välkammad och ärligt talat väldigt dyr.

Det där som staden önskar sig på Ringön, en sorts konstnärlig frizon med spännande kultur och sprudlande nyfikenhet – den har vi haft och levt.

Inte på Ringön, där har det ännu känts lite som när föräldrarna försöker fixa festen, en aning tillfälligt och konstlat, och framför allt har vi ännu inte sett någon kontinuitet.

Men ett par kilometer bort i en lokal som i begynnelsen var helt tom på all själ – där skapades, återskapades, omskapades en egen värld. Vecka ut och vecka in, åren sprang iväg.

Jag kan inte skriva den här texten utan att bli känslomässig, jag är en av oerhört många som känner starkt för den nördiga förening som huserar där. Jag tänker inte påstå att jag kan förhålla mig objektiv till musik- och kulturföreningen Truckstop Alaska, men jag kan redovisa betydelsen.

Jag har varit där med min kärlek och mina vänner. Jag har lärt känna än fler, har Trucken, som det kallas i folkmun, att tacka för flera av mina viktigaste nära. Jag lärde känna Göteborg genom denna lokal då jag nyss hade flyttat hit, träffade kompisar som var lärare, postarbetare, konstnärer, bilmekaniker, datatekniker, läkare, studenter, personliga assistenter, arkitekter, arbetslösa och musiker – alla möttes där.

Jag har tidigare också haft uppgifter och jobbat sena nätter ideellt. Under en period utgjorde denna fantastiska gula lada en stor del av mitt liv.

Och jag är på intet vis ensam.

Trucken har erbjudit konserter med band som först åratal senare upptäckts av stadens övriga rockklubbar, den har varit vardagsrum för band som Graveyard och deras arvtagare. Minst lika viktigt är de många hundra fina gig med band som passade just precis där, som aldrig varit, och kanske heller aldrig velat vara aktuella någon annanstans i stan.

Trucken har ordnat heldagar med aktiviteter som funkar för alla, kanske var James Hollingworth en sådan peak förra sommaren då generationer av Djurens brevlåda-fans satt i knäet på varandra.

Den har inte haft vakter, för på Trucken tar vi hand om varandra och häller i den som verkar för slirig kaffe och vatten. Något slagsmål har jag aldrig sett.

Den har släppt konstnärer lösa på väggar och tak, namn ni sedan kanske sett på gallerier.

In till Trucken finns ingen vip-kö.

Alla krävs på uppvisning av medlemskap i dörren, alla känner någon och alla är lika värda.

Därtill finns det ingen starksprit i baren, det blir rimligast så, och ölen är köpt på bolaget.

I den stora ”evenemangsstaden” är det detta undanskymda lilla hus som långväga gäster velat besöka, det där enda som sticker ut. Som Berlin säger många, som Göteborg i sitt esse säger jag.

Jag vet, det finns regler – och kanske ska man inte kunna förhandla med dem. Ändå är det just så det har gjorts. Alla har vetat om den invärtes kulörta ladans glada men diskreta existens. Polisen har varit där, kommunen likaså. Det sågs mellan fingrarna då verksamheten skötte sitt och uppenbarligen inte skadade utan närde.

Nu var det visst inte okej längre. Ett oväntat tillslag av myndigheter och polis hotar att förpassa Trucken till foton att ställa ut på nästa omgång av stadens omskrutna musikliv.

Det ska också ställas ett skrytbygge på höjden alldeles nästgårds.

Är det en tillfällighet?

En stad kan inte välja sina subkulturer.

En stad ska inte välja sina subkulturer.

Pr-Göteborg vill alstra en DIY-bild, men den ska visst vara pastellkulört och hipp på rätt sätt, ren och välkammad och ärligt talat väldigt dyr. På avsedd plats ska den vara också.

Det är inte så kultur fungerar.  

Vår kultur har varit second hand, den har hängt spetsgardiner i träden och döskallar på väggen och den har varit långhårig och kanske sett lite smutsig ut, men den har varit genuin. Lite mer Freddie än Håkan om man vill dra utställningsparalleller. Den har varit selektiv, men inte egentligen så vansinnigt smal. Genom åren har det blivit stora mängder alternativ hårdrock, allsköns former av punk, experimentiella och högst traditionella rock ’n’ roll-band, tungt elektroniska akter, några svavelosande countrycowboys, sprättig garage och kanske rent av något lite poppigare ibland. Eklektiska upptäckare har fått samsas med nostalgiker och inte sällan har besökarna i första hand varit ute efter att träffa vänner.

Många tusen frivilliga timmar har byggt upp något stort och drivkraften har varit kulturen i sig själv och gemenskapen. Ingen har blivit rik på det här, snarare tvärtom. Är det där skon klämmer?
Det är svårt att förstå vändningen här. De närmsta veckorna river klubben av sina redan inbokade spelningar, med tomma kylar och inte så lite ont i magen.

Den lilla svarta scenen som varit det verkliga navet för en stor del av denna stads fria alternativmusik är nu under dödshot.

För vem blir det bra?