Ledare. Laila Vianden.

2018-01-04 03:00

Så klarar du valårets fasor

Kommer du i hänryckning inför valet 2018? Gillar du smashiga utspel, dramatik och strid till sista blodsdroppen? I så fall är det bara att gratulera, världen är ditt ostron!


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Om du däremot känner blodet isa inför tanken på ett förlängt Almedalen som bara pågår, i utspel efter utspel med svajig verklighetsförankring, i ett skenande maskineri dränerat på allt på politiskt innehåll, och som genljuder av auktoritära undertoner? Ja, då befinner du dig förmodligen i gott sällskap. Fantasin om att kapa banden till civilisationen och fly ut i skogen är den svenska, kollektiva drömmen 2018. Så hur ska man härda ut?

Kanske kan ”Eusthanasia coaster” säga oss någonting? I konstverket från 2011 av Julijonas Urbonas, presenteras vi för en bergochdalbana designad att döda sina passagerare. Genom en loop som ger tio G-krafter pressas blodet från hjärnan, tills den kvävs av syrebristen, och du upplever ett kraftigt lyckorus. ”Elegans och eufori”, som en ritual vid exempelvis begränsade resurser – Urbonas nämner själv två hypotetiska tillämpningsområden – överbefolkning och ökad livslängd. Det är svårt att inte uppfatta verket som spekulativt provocerande, och handsvetten bryter onekligen fram vid tanken på den ökade medellivslängd som föranledde reformer av pensionssystemet. Åtstramningar leder till ökad dödlighet, som brittiska forskare visade. Dock utan vare sig spänning eller eufori. Kan detta vara svaret, i upplevelsen av döden?

Vad ”Eusthanasia coaster” indirekt visar är vår kulturs begränsningar, där budskapet om bristande resurser präglar all samhällsdebatt och all politisk fantasi. ”Det finns inga resurser” berättas ständigt för oss, alltmedan klyftorna djupnar och välståndet skenar i väg i vansinnes-fart hos en liten grupp som numera äger hälften av jordens rikedomar. Deras tillgångar ökar, samtidigt som våra gemensamma minskar. Det ”teknologisk-utopiska” svar ”Eusthanasia coaster” föreslår är givetvis fullkomligt oetiskt som politisk lösning, på samma sätt som åtstramningspolitik och plundringen av offentliga medel är det. Horisonten förblir stängd och vi sitter fastspända och inneslutna i en dödsrullning som rör sig i allt kortare loopar för att hålla G-kraften uppe och syretillförseln nere. Urbonas verk tjänar utmärkt som metafor för dig som fasar inför valet, där du fruktar att dö (som politisk varelse) medan din hjärna kvävs av en i grunden vansinnig debatt. Dödsloopen ger inget svar men väcker, akut, behovet av att söka vidare.

Här utgör Biskopsgården ett konkret exempel – en av de stadsdelar som ytterst flitigt och med stor nit används som slagträ i debatten kring invandring och behovet av en stat som ökar kontrollen över sina medborgare. I ett politiskt klimat där fördelningsfrågorna inte stått i centrum på länge, är ”de ska lära sig svenska och svenska värderingar” oerhört bekväma svar från politikens håll. Särskilt om man ser till val-resultatet 2014 där Social-demokraterna tog över 50 procent av rösterna och Vänsterpartiet 18 – ett klart och tydligt budskap om behovet av välfärd och social rättvisa. Trots att Biskopsgården diskuterats på riksnivå som no go-zon har de boendes egna röster fullkomligt ignorerats av de debattörer som försökt profilera sig i trygghetsfrågorna. Förutom att det är djupt oanständigt, för det även tankarna till den dödsrullning som präglar den allmänna politiska debattens villkor: Biskopsgården pratar man om hellre än med, och helst i termer av fler poliser, speciella militära förband, mer övervakning och hårdare straff. Den sociala hållbarhet som de själva, samt varje seriös aktör, vet är det enda fungerande sättet att långsiktigt skapa trygghet och sammanhållning, hånas alltsom oftast. Frågan om sociala satsningar och rättvisa ryms inte ens på agendan.

Men det är också här, där människor varken är ”godhetsknarkande pk-vänster” som ”sopar problemen under mattan” och ”tror att fritidsgårdar löser alla problem”, utan faktiskt lever i konsekvenserna av vad nedskärningar innebär för ett redan utsatt område, det är här en positiv förändring också har kunnat ske. Engagerade boende tillsammans med andra civila aktörer, med aktivt stöd av en politik som lyssnat in, har arbetat hårt för att vända utvecklingen – och de har lyckats, utanför krympande debattloopar.

Om de parlamentariska partiernas obehagliga utspel och bristande fantasi fyller dig med hopplöshet eller fasa är det inte dig det är fel på. Få är av rätt virke för att njuta av det här. Men du kan hämta kraft bortom bergochdalbanan, bland gräsrötter, lokala klubbar, i texter och i sammanhang som bidrar till att försöka öppna horisonten snarare än att hålla den stängd. Det enda alternativet till ”Euthanasia Coaster” behöver inte vara uppgivenhet eller att fly civilisationen. För minns Samuel Becketts ord:

Ever tried.

Ever failed.

No matter.

Try again.

Fail again.

Fail better.