Ledare. Laila Vianden.

2018-05-31 09:29

När blåljusen kommer är det redan för sent

Varje besparing och nedskärning, varje misslyckad skolreform som ökar segregationen innebär ännu ett övergivande, skriver Laila Vianden.

Guldheden: En man sköts ihjäl förra veckan. På twitter berättar en bedrövad kvinna om hur hon tagit hand om mannens anhöriga direkt efteråt. De små detaljerna är oerhört sorgliga. Senare meddelar polisen att en 19-årig man anhållits för mordet. En tonåring som misstänks ha tagit någon annans liv, traumatiserat offrets anhöriga, med all säkerhet skadat sin egen familj och därtill kastat bort sitt eget liv.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I den här ödeläggelsen är det extra tragiskt att unga män likt denna 19-åring ofta varit kända av olika myndigheter redan från barnsben – både socialtjänst och förskolepersonal vet tidigt vilka som befinner sig i riskzonen för att mördas eller hamna i fängelse senare i livet. Det är påtagligt redan hos ett fyraårigt barn, hos någon som precis har slutat vila middag. Hos små fyraåringar med runda ögon och nubbiga händer, och som ännu insisterar på att åka sulky vid dagishämtningarna.

Jag scrollar fram bilder på mina egna barn när de var just fyra för att försöka förstå. De äter med händerna, skrattar in i kameran med mat i halva ansiktet. Den ena berättar en historia som jag inte längre minns, men som handlar om ett flygplan. De sitter i kundvagnen och skriker om saker jag ska köpa åt dem.

Jag försöker förstå hur någon man ägnat sitt liv åt att skydda och vårda kan tillåtas falla rakt genom samhällets alla skyddsnät för att en dag stå där och avrätta en annan människa. Men det går inte att greppa omfattningen av allt som gått snett när en liten går från att dricka mjölk till maten och fira varje glass som en stor högtid, till att ödelägga så många människors liv.

Forskning finns förstås, sambanden är kända. Det handlar om social utsatthet, destruktiva miljöer och ett samhälle som drar sig tillbaka från medborgaren, främst genom tillgången till välfärd och arbete. Polisens metodhandbok betonar vikten just av hur deras arbete endast utgör en del av vad som krävs för att bekämpa brottslighet. Man betonar vikten av hur förskolan, skolan, elevhälsovården, socialtjänsten och möjligheten till arbete skyddar barn som växer upp i riskzoner och utsatthet. Varje besparing och nedskärning, varje misslyckad skolreform som ökar segregationen innebär ännu ett övergivande.

Det går bra för Sverige, vi har låg arbetslöshet, god tillväxt, jämförelsevis god integration, jämförelsevis små, men ökande klyftor. Det byggs bostäder och brottsligheten sjunker. Därför är det extra angeläget att sätta in åtgärder som fungerar. När blåljusen kommer har det värsta redan skett, och misslyckandet är ett faktum med oåterkalleliga konsekvenser.

Så vad gör Moderaterna, partiet med högst förtroende i opinionen i de här frågorna? I tisdags presenterade de ett brottspolitiskt förslag om stärkta gränskontroller, det vill säga klassisk högerpolitik som utlovar lugn och ordning.

Men hur påverkar deras övriga politik barn och deras familjer i utsatta områden? Här är svaren dystra. Den kraftfulla satsningen med en 25-procentig förstärkning av Tullverket motsvaras inte av någon motsvarande förstärkning av välfärden i övrigt.

Moderaterna vill bland annat ta bort det extra stödet till skolor i fattigare områden, spara in på a-kassan och aktivitetsstödet med 4,7 miljarder, samt sparka ut ännu fler ur ersättningssystemen.

Man vill spara 4,5 miljarder på sjukförsäkringen, slopa alla extratjänster som ger arbete till långtidsarbetslösa och nyanlända, skära i arbetsmarknadsutbildningen, ta bort  byggsubventionen som innebär möjlighet att bygga billiga hyresrätter, höja påminnelseavgiften till CSN och avskaffa studiestartsstödet samt få loss 5,7 miljarder kronor ur bland annat förlossningsvården och psykiatrin. Som grädde på moset vill man även sälja SBAB, den statligt ägda banken som bidrar till att hålla hushållens lånekostnader nere och som därmed dämpar statens utgifter för ränteavdragen.

Vi kramar små barn, vi vyssjar och och vaggar dem. Vi pratar om att vara en bra kompis och uppmuntrar dem att drömma om framtiden som en välkomnande plats. Men vi kan inte göra det med alla barn. Vi kan inte göra det med de tonåringar som på frågan om var de ser sig själva om fem år svarar att de antingenär döda eller sitter i fängelse. Vi kan inte göra det med alla dem som socialtjänsten känt till sedan dagisålder, men som ingen haft resurser nog att stödja ända fram.

Det är därför vi har ett samhälle som kan träda in när det behövs, som kan jämna ut och rätta till, som kan förbättra oddsen för den som föds in i ett sammanhang där alltför många inte klarar grundskolan, där det är svårt att stå emot kompisar och äldre gäng.

Vi behöver ett helt samhälle till detta eftersom gränskontroller, övervakning och poliser inte kan förse en fyraåring i riskmiljö med hela den trygghet som krävs. Vi behöver en framtidstro, och en politik som orkar bära den ända fram. Men vad vi får från ordningspartiet är i stället ett frontalangrepp på välfärden.