Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-03-05 08:41
Foto: TT

Konsumtion och envist unnande före klimatet

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I maj ska jag flyga till New York och London. Jag har dåligt samvete för det. Men det ingår i villkoren för den engelska översättningen av min Marx-biografi, så jag har inget val. En författare måste ”promota” sin bok. Sådana är de nutida villkoren.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag har åtminstone dåligt samvete. Det minskar visserligen inte utsläppen, men jag gör mig inga illusioner. Jag är inte som Centerledaren Annie Lööf som gladeligen reser till Florida med familjen på jullovet, förvissad om att det nuvarande flygbränslet inom kort ska ersättas med biobränsle. Snart kan vi flyga ännu mer! förkunnar hon triumferande. Då kommer allt fossilt att ha fasats ut och enbart fossilfri energi lyfta oss upp till de högre luftlagren.

Hennes glada rop skallade genom offentligheten, men specialister var skeptiska. Klimatkatastrofen står för dörren, och den tekniska utveckling som Lööf hoppas på tar alldeles för lång tid. Och klarar jorden av den väldiga produktion av biobränsle som krävs, samtidigt som folkmängden växer? Behövs det inte framför allt mat för de många nya?

Lööf låter sig inte bekomma men överträffas snart av den beryktade KD-politikern Sara Skyttedal. Hon kallar alla som vill dra ner på flygandet för ”dumpuckon” och uppmanar dem tvärtom att flyga mer.

Det finns mycket att säga om dessa både oförvägna politiker. Kanske är deras teknikoptimism mest påfallande. Pappa teknologin och mamma näringslivet ska se till att de båda damerna får fortsätta resa till Miami eller Phuket närhelst andan faller på.

Nog har vi sett den fantastiska utvecklingen av solenergi under de senaste åren. Men här gäller det inte solenergi, här gäller det sådant som växer med livets egen långsammare rytm och som måste samsas med allt annat levande.

Dock, det är inte detta det ska handla om här utan om den anda, den sinnesförfattning som de båda ger uttryck åt. Säger de egentligen inte: Vi måste unna oss själva och andra svenskar dessa långväga resor. Livet är kort, den nordiska vintern är lång.

Och inte bara det: måste vi inte unna oss allt, nu när vi inte längre måste äta salt sill och rovor? Svagtiderna är över, låt oss köra våra bilar, äta våra blodiga biffar, köpa våra garderober fulla och byta kök så snart andan faller på. Vi måste ta vara på den korta tid vi har.

Dessutom: det är vår ihärdiga konsumtion som håller ekonomins hjul rullande. Varje år jublar börsen när julhandeln slagit ännu ett nytt rekord. Om bilförsäljningen ökar göds hela samhället.

Vi ska konsumera så mycket vi någonsin orkar! Det är budskapet från många partier. Ett av dem, Moderaterna, har alltid som första punkt på sitt program: Sänk skatterna! Människor måste få behålla mer i plånboken. Underförstått: de måste få möjlighet att konsumera ännu mer. Hur detta går ihop med partiets krav på enorma ökningar av försvarsutgifterna och en uppsjö av nya poliser vet jag inte. Däremot vet jag att många ledande moderater är ekonomer som visat sig skickliga i trixa med pengar när de bygger sjukhus eller över huvud gör affärer med skattemedel.

Kvällstidningarna är samma andas barn. Närhelst statsbudgeten blir offentlig skriver de med stora bokstäver: Blev du en vinnare eller en förlorare? Det är som om allas våra affärer blivit privata affärer. Det som räknas är min plånbok, inte våra gemensamma tillgångar.

Den legendariske kommunalpolitikern Göran Johansson berättade redan för 10 eller 15 år sedan att det skett en förändring i valstugorna. Folk kom inte längre in och frågade ”Vad kan jag göra för partiet?” utan tvärtom ”Vad kan partiet göra för mig?”

Många som beskriver förändringen säger att vi blivit individualister. Men en lämpligare beteckning är egoister. (Det är kanske en poäng att ordet ”individualism” först betydde just det.) Eller rättare sagt: Moderater och kvällstidningsjournalister förutsätter att vi är sådana. Många är tydligen läraktiga.

Men konsumtionen innebär också en oerhörd frestelse. Så många ser ett nöje i den, ja finner en livsstil i den. I TV råkade jag se en kvinna som hade inhandlat 108 toppar som nu låg prydligt travade i hennes garderob. Lars Norén, författaren, berättar i sin dagbok hur han runt om i världen störtar in i klädesbutiker och köper lyxiga t-shirts.

Sanningen är att vi konsumerar alldeles för mycket, inte bara när det gäller flygresor och biffar utan över huvud. Biologen och författaren Stefan Edman skrev en underbart klok artikel nyligen i Dagens Nyheter (27/2 2018) där han stillsamt påpekade att flyget trots allt inte står för mer än 4–5 procent av mänsklighetens samlade klimatpåverkan. Det är bra att flyga mindre men det krävs också så mycket annat. Bilar, biffar, givetvis! Men elektroniken är inte heller oskyldig – den som så många av oss och inte minst jag själv brukar med sådant glatt sinne och hittills utan närmare eftertanke. Över huvud adderar allt det vi importerar till Sveriges samlade klimatpåverkan, bilar, kläder, mobiler, datorer.

Edman påpekar till sist att det också finns klimatsnåla sätt att konsumera på, som musik och konst, naturupplevelser och mänsklig gemenskap. Man kan tillägga att den konsumtionen också kräver vår egen aktivitet. Vi blir inte bara som gapande fågelungar, vi måste göra något själva.

Ja, jag ska flyga till New York och London. Men jag lovar mig själv att det inte ska bli en dålig vana.