Ledare. Janan Zapata.

2018-04-20 03:00
Sara Danius, på väg bort från Svenska Akademien. Foto: Jonas Ekströmer / TT
Sara Danius, på väg bort från Svenska Akademien.

Knyt upp blusen på den feodala feminismen

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Förra veckan såg jag en notis från TT-AFP om den straffrihet som många högt uppsatta indiska politiker åtnjuter. Den lokala polisen hade vägrat utreda våldtäktsanklagelser mot Kuldeep Singh Sengar, indisk parlamentsledamot. Flickan som våldtagits försökte sätta eld på sig själv utanför delstatsministerns residens. Hennes pappa hade dött efter att ha blivit häktad av polisen. Hon påstår att hennes pappa torterats av polisen och att han greps när han försökte få polisen att utreda de utpekade förövarna.

När vi läser om sådana övergrepp tror jag inte någon skulle få för sig att problemen är begränsade till de enskilda förövarna. Alla förstår att grundproblemet är bristande rättsstat och demokrati. Så länge inte det finns likhet inför lagen och grundläggande demokratiska fri- och rättigheter kommer makthavare kunna begå nya övergrepp ostraffat. Feodala strukturer gör makten absolut och insynsskyddad vilket göder övergrepp. Det är lätt att inse. Åtminstone på avstånd.

Hemma i Sverige knyts istället blusar till stöd för Sara Danius. En feministisk manifestation sägs det. Men vad är det för feminism som stödjer företrädare för en feodalt maktfullkomlig institution?

Visst visar behandlingen av Sara Danius att patriarkatet frodas. När mäktiga män blir påkomna med sitt svineri, slaktas närmsta kvinna. Men det innebär inte automatiskt att det är feministiskt att stödja Danius. I ett försvar för Danius skriver Linnéa Bruno i en ledare i ETC att en systemförändrande feminism behöver duktiga individualistiska hårt arbetande flickor. Vilken feminism behöver flickor som leder feodala organisationer? Feodal feminism?

I sin strävan att stötta kvinnor verkar vissa feminister gå så långt att de inte längre funderar på vad kvinnan faktiskt står för. Danius valde att gå med i en feodal organisation. Hon accepterade att bli dess företrädare. I en intervju med SvD i december 2017 sa hon att Svenska Akademien bara ansvarar inför två instanser: Skatteverket och eftervärlden. Inte ett uns av insikt om att ansvarsfriheten var ett problem.

Som ett pedagogiskt förtydligande av Svenska Akademiens (och monarkins) motsatsförhållande till demokrati och jämställdhet har nu kungen gett sig själv i uppgift att ändra stadgarna.

De feminister som nu stöttar Danius verkar inte bry sig inte om att Svenska Akademien manifesterar och bibehåller ett feodalt system där eliten smörjer kråsen (och värre saker); så länge kvinnor får vara med.

Den feminismen är inte systemförändrande. Den är systemkonserverande. Till och med reaktionärt odemokratisk. Vill vi ha en feminism som bara byter ut gubbar med makt mot kvinnor (flickor) med makt? Kan feminism reduceras till att kvinnor ska ha samma rätt som män att förtrycka andra? Eller finns det någon som tror att förändringen kommer med könet? Att det finns essentiella skillnader mellan kvinnor och män som gör kvinnor mer motståndskraftiga mot maktkorruption? Historien och forskning säger nåt helt annat.

Att stödja Danius är som att tro att kungahuset står för jämlikhet om bara Viktoria får bli drottning. Som att tro att problemet med monarki och diktatur är de personliga egenskaperna hos despoten.

Anledningen till att intellektuella förbiser behovet av demokrati kan vara den beroendeställning svenskt kulturliv har till Svenska Akademiens pengar och medaljer. Om Svenska Akademien försvinner följer kontaktnäten och platsen i hierarkin med ner i avloppet. I flera tidningar framhålls tilltron till nobelpriset som ett av de största problemen i krisen. Tänk om nobelpriset i litteratur förlorar sin status och de intellektuella inte längre får leka att de är en del av den internationella eliten en gång per år.

Det är symptomatiskt att de få som försöker lyfta blicken befinner sig långt från Svenska Akademien. Torbjörn Tännsjö konstaterade i sin träffsäkra uppgörelse att en uppviglare som han aldrig varit aktuell för dess priser och medaljer. I sin flanellskjorta ute i skogen verkar även Göran Greider mindre benägen att förföras av det kungliga glittret. Roland Paulssons ifrågasättande av Svenska Akademien utgår från hans underifrånperspektiv som före detta servitör åt De Aderton.

För de flesta andra intellektuella verkar strategin vara att fokusera på personfrågor. Peka ut skulden hos andra och få representation för det egna kotteriet. Men ifrågasätt för allt i världen inte den feodala organisationen i sig. Det skulle äventyra platsen vid denna köttgryta.

Att tro att Svenska Akademiens problem beror på enskilda personer är som att läsa Djurfarmen som en berättelse om att grisar inte ska ha makt. Istället för som en berättelse om vad som händer när du byter ut makthavarna, men låter de korrupta maktstrukturerna vara kvar.

Problemet handlar inte om vilka som lämnar djurfarmen Svenska Akademien. Lämnas denna feodala köttgryta kvar kommer den bara göda nya grisar så som djurfarmer alltid gör. Så det är dags att välja, antingen knyter du blusen för feodalism och ansvarsfrihet eller så slänger vi hela skiten på historiens soptipp och ger makten åt folket.