BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den slemma figuren är Systemmannen, en karaktär framdiktad av Vårdföretagarnas reklambyrå. Systemmannen är den figur kring vilken deras propaganda mot förslaget om vinstbegränsning i välfärden snurrar (filmerna påstås vara finansierade med ”crowdfunding”, ett påstående som bara är sant om man med crowdfunding menar ”vårdföretagens medlemsavgifter till sin intresseorganisation”).
I en annan Systemmannen-film försöker barn köpa glass. De önskar olika smaker men Systemmannen svarar givetvis: ”Alla får vanilj. Det är bättre att alla blir lite missnöjda än att några blir jättenöjda”. I en annan film dyker Systemmannen upp och trakasserar Anton Hysén och hans älskare i sängkammaren, oklart exakt varför. I en annan tillrättavisar Systemmannen två tjejer med Downs syndrom. I ytterligare en kliver han in på ett spansktalande äldreboende, hytter med fingret och säger: ”App app app, vi är i Sverige, här pratar vi faktiskt svenska!”
Det krävs ingen enorm associationsrikedom för att inse att Systemmannen syftar till att förkroppsliga Den Evige Kommunpampen, Betongsossarnas Betongsosse. För ytterligare tydlighet finns också en musikvideo med Systemmannen där det framgår att allt var bättre förr, att folk borde äta fläskkorv istället för sushi och att han vill att vi skall gå bakåt i tiden. Han ler sitt obehagliga bilhandlarsmajl, viftar med en fläskkorv och upprepar sitt stridsrop ”Tillsammans tillbaka”.
Att fördjupa sig i kapitalägarnas propaganda är ett oöverträffat sätt att demaskera och förstå ideologi. Ta Systemmannen. Filmerna syftar alltså till att skapa opinion emot Ilmar Reepalus förslag på en vinstbegränsning för de bolag som bedriver vård och skola med skattepengar. Förslaget innebär alltså på intet vis någon minskad valfrihet. Det innebär heller inte ett vinstförbud utan just en begränsning, närmare bestämt ett vinsttak på sju procent. Ett ganska modest förslag, kan man tycka. Men ingen av filmerna handlar om vinst, eller ens om pengar.
Om Systemmannen skulle ha haft någon som helst koppling till det förslag som är lagt i verkligheten skulle filmen ha varit denna: ut från mödravårdscentralen kommer en väktare kånkande på en låda full med pengar. Systemmannen spärrar vägen, säger grötmyndigt: ”App app app, du får bara skicka iväg sju procent till ägarens bank, resten ska återinvesteras i verksamheten!”, varpå han kontrollräknar och skickar tillbaka en del av pengarna till barnmorskorna.
Men det säger sig självt att denna mer verklighetsnära variant av Systemmannen är otänkbar: den skulle inte göra någon upprörd. Opinionsundersökningar visar att få personer i Sverige hyser ömma känslor för vårdbolagens rätt att bli stormrika istället för bara halvrika. Därför får Systemmannen istället angripa den valfrihet som ingen enda sosse, oavsett hur grå hens kostym är, idag ifrågasätter.
Det begreppslandskap i vilket Vårdföretagarna placerar Systemmannen är det mest intressanta. Att han ger sig på gaypar, funktionsnedsatta ungdomar och latinos är givetvis ingen slump. Det är ett elegant sätt att säga att motståndet mot vinster i välfärden är patriarkalt, homofobt och lite halvrasistiskt, utan att egentligen säga det. Vårdbolagsvinsterna är alltså enligt dessa filmer på något luddigt vis en förutsättning för människor som gillar sushi, sexuell frihet, kulturell mångfald och tolerans. Vårdföretagarnas reklamfolk skulle inte göra sitt jobb om de inte på ett osakligt sätt med hjälp av lösa associationer utmålade den som vill vinstbegränsa som en korrupt och bigott falukorvsrasist. Det ingår i propagandaspelet. Det roar mig mer än det oroar mig.
Det som oroar mig är att vårdkapitalisternas propaganda har varit så intensiv och att den så konsekvent utnyttjat demokratiska och progressiva värderingar att vi som som är för en vinstbegränsning börjar tro på den. Litegrann iallafall. Vi tänker att visst vill vi ha vinstbegränsning men förr var ju välfärden så landstingsgrå och anonym, och det vill vi inte tillbaka till. Det går så långt att vi knappt minns egna levande erfarenheter vi har som motsäger detta. Jag gick kring år 1980 på ett spansktalande daghem i Gårdsten. Ett kommunalt spanskspråkigt daghem. De finska ungarna gick, som alla som läst Eija Hetekivis böcker vet, i finskspråkiga klasser. I den statliga skolan. Detta under betongsosseriets absoluta guldålder.
Den mest utvecklade normkritiska förskolan i vårt land drivs av Stockholms stad och inte av någon skolkoncern med nypåhittat valspråk på latin och konto i skatteparadis. De första förändringarna för en humaniserad och familjestyrd förlossningsvård kom från barnmorskan Signe Jansson på Ystads allmänna BB — de privata mödravårdsföretag som tapetserar stan med puderrosa annonser är bara sena efterapare.
Vi har många exempel på att progressiva, minoritetsinriktade och experimentella verksamheter bevisligen har drivits och kan drivas av det allmänna, men massiv och effektiv kapitalägarpropaganda överlagras på våra egna minnen och får oss att glömma.
