Ledare. Janan Zapata.

2018-02-16 03:00
Foto: TT

Hjältar eller behållare?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Statens medicinsk-etiska råd rekommenderade att tillåta altruistiskt surrogatmödraskap, eller värdmödraskap, i Sverige redan 2013. Det innebär att en kvinna utan ersättning erbjuder sig att bära ett barn som är genetiskt någon annans, för att sedan avsäga sig moderskapet. Tre år senare kom en statlig utredning som tvärtom rekommenderade ett förbud i Sverige, vilket regeringen antog den 1 februari i år med motiveringen: “Vi vill försäkra oss om både kvinnors ställning, men också om barnets bästa”. Dock förblir det oklart hur det skulle drabba ett barn negativt och varför svenska kvinnor inte själva anses kunna avgöra om de frivilligt vill bära och föda en annan kvinnas barn.

Beslutet beskrivs som en seger av bland annat Sveriges Kvinnolobby som menar att surrogatmödraskap alltid är ett utnyttjande av kvinnans kropp.

“I debatten är surrogatmoderns situation nedtonad. Graviditet är bland det mest riskfyllda en fertil kvinna kan utsätta sig för. Många kvinnor drabbas av bäckenbottenskador med urin- eller avföringsinkontinens som följd. Depression är vanligt i samband med förlossning och kan bli långvarig.”

Resonemanget utgår från att surrogatmamman inte själv har den intellektuella förmågan att avgöra om hon verkligen vill utsätta sig själv för nämnda risker. Hon antas inte heller kunna stå emot förmodade påtryckningar från sin omgivning.

Kritikerna mot surrogatmödraskap använder ofta värdeladdade ord, ett billigt knep när argumenten inte håller. Surrogatmödraskap beskrivs som en handel med kvinnor och barn, ett modernt slaveri.

Eduardo Afonso, verksamhetsansvarig och grundare av Tammuz Family Nordic, Sveriges första surrogatförmedling, bemöter motståndet mot surrogatmödraskap bland annat såhär:

“Surrogatmödrar är inte per automatik offer. I vår värld är det avgörande att deras beslut inte är resultatet av påtryckningar och tvång och ej heller ett resultat av en svår ekonomisk situation. Det finns de facto väldigt många som vill hjälpa ofrivilligt barnlösa på medmänskliga grunder.”

Många vill alltså hjälpa. Varför är det så provocerande? Olika lösningar på ofrivillig barnlöshet bryter mot konventioner, såsom att en kvinna som föder ett barn ska anses vara barnets mor. Samtidigt som motståndarna menar att surrogatmödraskap är en konservativ idé som handlar om att skaffa genetiska barn är de blinda inför hur de själva förstärker konservativa föreställningar om kvinnor som passiva offer.

Alla vettiga människor kan se riskerna med surrogatmödraskap, men lösningen borde rimligen vara att reglera för att förhindra utnyttjande, snarare än ett totalförbud. (Sex kan också innebära risker för utnyttjande av en svagare part men ett totalförbud vore absurt.)

Högern vill i vanlig ordning lämna det fritt och låta den starkes rätt råda. Men vänsterns svar kan aldrig bli ett totalförbud som förutsätter att alla surrogatmödrar i alla lägen är svaga. Vi behöver i stället noga avvägda regleringar som syftar till att skydda eventuella svagare parter och som bygger på kvinnors självbestämmande.

Kvinnolobbyn menar att “oavsett hur surrogatmödraskap regleras så innebär det en syn på barn som varor och kvinnor som behållare.” Jag tvivlar starkt på att de ofrivilligt barnlösa eller surrogatmödrar ser på barn som “varor”. Vem är det som ser en gravid kvinna som en behållare, varför rycks hennes agens bort när hon beslutar sig för att bli gravid? Jag är så jävla trött på det förmynderi som (i synnerhet gravida) kvinnor prackas på. Jag är så jävla trött på hur vi kvinnor förväntas förhålla oss till våra kroppar.

Kvinnans kropp ses som något heligt och oantastbart, där det ”äkta” moderskapet befäster kvinnligheten. Mannens kropp däremot ses som ett verktyg, där kroppsarbete blir ett sätt att befästa sin manlighet. (Därför förfasas ingen över att män som är villiga att donera sperma förminskas till vandrande “spermiebehållare”.) Kanske surrogatmödraskap provocerar just för att havandeskapet kopplas till kroppsarbete i stället för moderskap?

Vore det inte befriande för kvinnor att kunna förhålla sig till kroppen som en kropp bara? Ibland ett sätt att uppleva och ge njutning, ibland ett verktyg för att arbeta, skapa saker och ibland för att ge liv. Men alltid, alltid något som enbart ägaren (oavsett kön) har absolut beslutsrätt över. Ingen ska fatta beslutet ovanför ditt huvud, som om du vore ett barn. Inte Sveriges Kvinnolobby, inte regeringen.

Surrogatmamman kommer inte “behålla” babyn men trots vetskapen om detta har hon fattat beslutet att bära och föda det. För att hjälpa någon annan att få sitt efterlängtade barn. Vilket ofattbart hjältedåd!

Problemet är att det aldrig förväntas av kvinnor att vara hjältarna i sina och andras liv. Berättelsen om den starka kvinnan handlar om hon som överlevt förtryck och reser sig mot en överhet. Eller om hon som tar kontrollen, skaffar makt och beter sig som en mäktig man. Varför då? Jag hungrar efter alternativa berättelser, inte bara om andra starka kvinnor, utan om andra starka människor, om andra hjältar oavsett kön. Hen som ställer upp för andra.