Ledare. Tomas Kåberger.

2018-07-11 04:00

Extremvärme ger skäl till eftertanke

Maj månad 2018 var sensationellt varm i Sverige. Enligt SMHI var medeltemperaturen i Göteborg den högsta sedan mätningarna började år 1859: 17,6 grader. Många andra temperaturrekord slogs i landet.

Sedan dess har torka gett bönder och skogsägare problem: brist på foder till djuren kan leda till nödslakt, och många av årets skogsplantor rapporteras ha dött.
Många upplevde dock majvädret mest som en härlig, extra sommarmånad.

Men det slås värre värmerekord i år. Världens högsta apriltemperatur rapporterades från miljonstaden Nawabshah i Pakistan, 50,2 grader. Det är inte lika skönt som den svenska majtemperaturen.

Ett annat globalt världsrekord rapporteras från Quriyat, ett fiskarsamhälle med 50 000 invånare vid Indiska oceanen. Den 26 juni uppmätte staden 42,6 grader. Det var inte den högsta temperaturen. Det var inte heller medeltemperaturen. Det var dygnets lägsta temperatur. Den svala stund när man kunde återhämta sig. För de flesta av oss är 42 grader närmast outhärdligt varmt.

Ett extremt år bevisar inte den globala uppvärmningen, även om det bidrar till statistiska argument. Temperaturrekorden ger däremot tydlig inspiration att tänka igenom vad som kan hända under de kommande decennierna om klimatmodellerna stämmer.
Vad kommer människor göra när de orter där de bor drabbas av ett klimat som ger sådana förhållanden? Svaret är nog att de kommer att flytta. Kanske inte första gången de upplever något sådant, men kanske andra eller tredje, kanske inte alla på en gång.

En annan effekt är att om jorden värms, kommer också vattnet i haven att värmas. När det värms upp, expanderar det och havsnivån stiger. Många människor bor i floddeltan och hamnstäder, alltså områden som drabbas. Även om havets medelnivå förväntas stiga sakta, kommer inte problemen sakta. Det blir i samband med springflod, stormar eller extrem nederbörd som översvämningarna inträffar. Någon gång försöker man flytta tillbaka, sedan ger man upp och flyr hembygden.

Varken klimatförändringars takt, exakta mönster, eller hur människors reaktioner blir är lätta att förutse. Förutsägelserna om antalet klimatflyktingar under detta sekel varierar mellan några få miljoner och tusen miljoner människor.

En del avfärdar detta problem med att även tusen miljoner flyttande människor är som urbaniseringen under 1900-talet. Den folkomflyttningen gick ju rätt smärtfritt.

Men urbaniseringen drevs av att matproduktionen i världen effektiviserades så att mat blev billig. Möjligheterna att skaffa sig ett gott liv i städerna blev större än om man jobbade kvar i jordbruket.

De verkligt svåra problemen kommer av att snabb uppvärmning skulle kunna orsaka torka som slår ut jordbruket i områden som tidigare kunnat erbjuda klimat för jordbruk. Samtidigt som de områden som producerat mest mat per kvadratkilometer också förlorar i bördighet. Om hundratals miljoner människor flyttar samtidigt som det är global brist på mat blir lidandet och konflikterna kring migrationen värre än på 1900-talet.

Med snabba klimatförändringar är det ingen tröst att klimatet blir bättre för jordbruk i Sibirien och andra ställen. Där finns varken jordmån eller en infrastruktur för matproduktion.
Om denna sommar fortsätter att vara extremt varm, och det blir ännu svårare att inte tro på den globala uppvärmningen, kan vi få se radikalt ändrade attityder.

Flera företag förbereder sig på hur nya beteenden bland kunderna kan förändra deras förutsättningar. Vem vill köpa, eller ens köra, en fossildriven bil om miljoner människor lämnar sina hem för att bege sig till svalare delar av världen? Många av världens största företag har idag bestämt sig för att snabbt sluta använda fossila bränslen. Apple och Google har redan på olika sätt övergått till att bara köpa förnybar energi. Man försöker bete sig så som man hoppas vettiga människor i framtiden skall uppskatta.

Regeringar har också skäl att fundera över hur sådana kriser skall hanteras. Många gör det, även om man inte alltid för diskussionerna och redovisar argumenten offentligt. Det är säkerhetspolitik man inte vill folk skall delta i.
Om man tror att de värsta scenarierna skall inträffa och man sitter i ett rikt land med svalt klimat kan man dra slutsatsen att murar, stängsel och kulsprutor behövs för att stoppa flyktingar. Med sådan utrustning kan man förneka växthuseffekten och fortsätta elda fossila bränslen.

Man kan också tala öppet om riskerna, gå över till förnybar energi så snabbt som möjligt för att undvika stora temperaturökningar. För att hantera de oundvikliga konsekvenserna bör man då också förbättra marginalerna i livsmedelsförsörjningen och samarbeta med andra.

Staden New York stämde i januari 2018 de stora oljebolagen för de kostnader man menade att klimatförändringar orsakat. Stämningen grundar sig på att bolagen känt till klimateffekterna av utsläppen men försökt att vilseleda samhället och dölja kunskaper för att skydda sina vinster. Brottet är inte att de gjort fel, utan att de vetat om det och försökt dölja det.

Kanske en moral också för politiken.

Tomas Kåberger
Tomas Kåberger 

Professor i Industriell energipolicy vid Chalmers och ordförande i Renewable Energy Institute, Tokyo. Han var tidigare generaldirektör för ­Energimyndigheten.