Ledare. Sven-Eric Liedman.

2015-08-27 16:04

Ett gott liv blir allt dyrare

Det växande avståndet mellan olika stadsdelar är inte på något sätt unikt för Göteborg. Samma förändring pågår runtom i Sverige och Europa, skriver Sven-Eric Liedman.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Under några år bodde vi högt upp på Linnégatan, nära Slottsskogen, i de vackra gamla husen som råkat på snedden därför att de inte blivit pålade när de en gång byggdes. Husen var dödsdömda, men rummen ut mot gatan var underbara.
Här var klassamhället utställt som på en bricka. Inåt gården låg de gamla arbetarbostäderna, mindre och torftigare. På 70-talet var det mest studenter som bodde där. Arbetarna hade flyttat ut till modernare bostäder i de nya förorterna.

När husen skulle rivas flyttade vi till Nya Masthugget, som verkligen var nytt på den tiden. Det var byggen typiska för miljonprogrammet fastän centralt belägna. Lägenheterna höll på att omvandlas till bostadsrätter. Vi köpte vår femma för mindre än 100 000 kronor. Många hyresrätter fanns ännu kvar. Överst i vår portuppgång bodde en ensamstående kvinna som körde taxi. Hon hade två tonårsdöttrar. Hon hade en femrummare som vi.
I dag, mer än 30 år senare, blir Nya Masthugget mer och mer homogent. Det kostar mycket pengar att köpa även en liten lägenhet här.

Det är trevligt att bo i Nya Masthugget. Allt är välordnat, blommor prunkar i rabatterna, människorna är vänliga och fridsamma.
Men vårt område har gentrifierats. Det är medel­klassen som tagit över. Hit flyttar äldre människor som tidigare haft villa, och här bor yngre par med småbarn och säkra jobb.

För några år sedan lärde jag mig lite arabiska. Min lärare bodde i Gårdsten. Husen var inte olika dem i Masthugget. Men människorna! På bussen var nog arabiska det vanligaste språket. Det fanns också många somalier. På vägen från busshållsplatsen till lärarens lägenhet brukade några barn följa med mig, förundrade över den konstiga gamla farbrorn som dök upp i deras kvarter.
Mina privata minnen från Gårdsten är enbart positiva. Men jag vet ju att människor där lever under en mycket knappare stjärna än till exempel i Masthugget. De sociala problemen – i synnerhet arbetslösheten – är enorma. Kulturer kolliderar. Många har genomlevt krigets fasor.

Även för 30–40 år sedan bodde många nya svenskar i Gårdsten. Cecilia Verdinelli, en lysande skribent som nu också är läkare och som själv växte upp i stadsdelen, skrev för några år sedan en artikel där hon påpekade att avståndet från Gårdsten in till Centralen ter sig mycket större i dag än 1980 eller 1990. Då var det världar som kunde mötas och hämta kraft i varandra. Nu ter sig det sociala och kulturella avståndet nästan omöjligt att överbygga. Det finns människor i Gårdsten som aldrig varit inne i centrala Göteborg. Ännu fler av oss som bor i innerstan har aldrig satt sin fot i Gårdsten, Bergsjön eller Lövgärdet.

Många tror rentav att det är farligt att ge sig längst ut i förorterna. I själva verket begås det fler brott inne i centrum.

Det växande avståndet mellan olika stadsdelar är inte på något sätt unikt för Göteborg. Samma förändring pågår runtom i Sverige och Europa. Sin yttersta grund har den i den ekonomiska utvecklingen med brutala marknadslösningar och politikens marginalisering. Det krävs mer och mer pengar för att leva ett gott liv.

Så kan vi inte ha det. Vi måste ha en växande andel hyresrätter – även billiga hyresrätter för unga utan föräldrar med pengar. Men politikerna måste också sätta broms på pris- och lånekarusellen för bostadsrätter. Annars brister snart bubblan, priserna rasar, och lånen växer de nyss så stolta bostadsägarna över huvudet.