Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-10-22 03:00
Säg något kritiskt om skolkoncernerna och deras skamlösa vinstuttag och upp hoppar som gubben ur lådan en Jan Björklund och ryter ”Valfrihet!”. Foto: TT
Säg något kritiskt om skolkoncernerna och deras skamlösa vinstuttag och upp hoppar som gubben ur lådan en Jan Björklund och ryter ”Valfrihet!”.
Puffetikett
ETC Göteborg

Den egendomliga liberalismen

Ofta hör man påståendet att liberalism och socialism är varandras motsatser. Det är inte sant. De har en hel del gemensamt. Men det finns en avgörande skillnad.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Om man går tillbaka i historien är det lätt att se var gränslinjen går. Det är vanligt att säga att liberalismen börjar med den engelske filosofen John Locke. Det finns skäl till det, även om ordet ”liberalism” är mycket yngre, från början av 1800-talet.

Locke gav ut sitt viktigaste politiska arbete, ”Andra avhandlingen om styrelseskicket”, 1690. Ett centralt avsnitt i den boken heter helt enkelt ”Egendom”. Ordet ”egendom” får oss idag att tänka på yttre föremål, bankkonton, aktier, lägenheter, jordbruk, bilar… Men Locke börjar på ett mycket mer grundläggande plan. Vi är först av allt ägare till oss själva, vår kropp, våra sinnen, våra tankar och ord, vårt arbete.

Om man tycker att det låter märkligt ska man tänka på själva ordet ”egendom”. Det har med mitt eget, mina egenskaper, ja mina egendomligheter att göra.

På den vägen kommer Locke fram till de egendomar som vi numera först tänker på. Till en början låter hans resonemang så bra: Jag äger rättmätigt det som är resultatet av mina händers arbete. Ja, så måste det vara. Det jag framställer är verkligen mitt. Men sedan bränns det! Nästan omärkligt smyger Locke in ett tillägg: Jag äger också ”min tjänares” arbete.

Det är där som den exakta gränslinjen mellan liberalism och socialism går. När den unge Marx 150 år senare ringar in vad industriarbetet gör med människan, utgår han från att var och en – även arbetaren! – har rätten till frukterna av sitt arbete. Men arbetaren är berövad denna rätt i ett samhälle där det är kapitalisten som tillskansar sig allt utom det som är nödvändigt för arbetarens överlevnad.

Om man längs denna väg söker sig bakåt i historien får man en klarare blick för vad som pågår i den alltid lika kaotiska samtiden.

I liberalismen är egendomen en av de oförytterliga mänskliga friheterna: den är min och kan inte tas ifrån mig. Regeringen Bildt, som hann ställa till med så mycket elände i början av 1990-talet, försökte också skriva in egendomsrätten i den svenska grundlagen. Försöket misslyckades.

Men även utan stödet i grundlagen säger den härskande ideologin av idag att friheten är omöjlig utan yttre egendomar, kort sagt varor av alla slag. Frihet är valfrihet. Fattig eller rik så har jag alltid möjlighet att välja i det enorma varuutbudet. Säg något kritiskt om skolkoncernerna och deras skamlösa vinstuttag och upp hoppar som gubben ur lådan en Jan Björklund och ryter ”Valfrihet!”. Föräldrar ska se mångfalden av skolor som en rad varor att välja och vraka emellan, precis som de väljer mellan de skivade brödlimporna i snabbköpet.

Det är frihetens kärna enligt liberalismen av idag.

Precis som hos Locke är det tjänarna, alltså de som framställer varorna, som blir osynliga. Tjänarna må vara byggarbetare eller lärare, undersköterskor eller ingenjörer – om de inte äger sitt arbete är det alltid någon annan som har rätten till vad som blir över när alla omkostnader betalts.

I den besynnerliga ekonomi som nu härskar i Sverige har det blivit mest lönande för kapitalister att göra privata vinster på skattemedel. Henrik Brors är en garvad journalist, som under sina år på DN främst gjorde sig känd för att dag efter dag slå ner på sossarna. Han skriver nu insiktsfullt på sin blogg på tal om de riktigt stora kapitalisternas nya svaghet för SD:

”Den stora omsvängningen beror på att klanerna Wallenberg och Ax:son Johnson inte längre ser stål, bygg och verkstadsindustri som sin[a] framtida stora vinstmotorer. De lockas i stället av säkrare inkomstkällor, som kan utvinnas från statens och kommunernas skattkistor avsedda för omhändertagande av det ökande antalet åldringar, sjukvård och till att driva skolor.

Det är på pricken. En mycket bisarr liberalism kan stödja en så samvetslös kapitalism. Den gör så, med näbbar och klor.

Men vad är då socialismen år 2018? Ledande socialdemokrater tar inte ens ordet ”socialism” i sin mun, ängsliga att få en skur ovett från de borgerliga partierna. Skulle de likväl tvingas till ett svar skulle de sannolikt peka på den långa rad lagar och förordningar som skyddar den anställde mot arbetsgivaren, alltifrån LAS till (den otillräckliga) arbetarskyddslagen.

Mer radikala företrädare sätter större lit till statens förmåga att genom drastiska åtgärder skapa större jämlikhet i samhället. De vill också stärka de folkvaldas faktiska makt gentemot de stora ekonomiska spelarna liksom deras möjligheter att effektivare motverka klimatkatastrofen…

Men kan vi nöja oss med staten?

Det kan vi inte. Idag är ett av regeringsalternativen en extrem högerregering som också måste ge SD inflytande. Även om den ännu pågående regeringskrisen får en annan utgång, kommer hotet att finnas kvar över överskådlig framtid. I en parlamentarisk demokrati måste vi alltid räkna med att en segerrik vänsterpolitik kan spolieras av en lika framgångsrik högeroffensiv. Det varken kan eller bör vara annorlunda.

Basen för socialismen måste alltid vara en annan: levande folkrörelser i den form som är möjlig i interneteran, kooperativt ägda företag, en levande kultur som gynnar jämlikheten i alla dess aspekter... Då blir det ett svårare för både nyliberaler och sverigedemokrater att göra sig breda.