Ledare. Gert Gelotte.

2017-12-29 00:00
Foto: TT

Den akuta hemlöshetens onödiga dilemma

Sällan har en kurs i konsten att söka lägenhet på Boplats Göteborg erbjudits med större cynism.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Annelie är 52 år gammal, förtidspensionär, vräkt, skuldsatt upp över öronen och ”akut hemlös”. Hon bor på gatan i Göteborg och sover än här, än där. På sommaren i tält på något undanskymt ställe.

– Man är väldigt utsatt.

På vintrarna bor hon i trappuppgångar, i garage eller hos kompisar. Ibland har hon tur och beviljas en natt eller två på kommunens akutboenden. Någon annan hjälp med bostad kan hon inte räkna med. Jo, förresten, Socialtjänstens erbjudande om en kurs i hur man loggar in på Boplats Göteborg står nog kvar.

Statistiskt sett är Annelie en av 839 göteborgare som lever i akut hemlöshet enligt Socialstyrelsens definition:

”Personer som är hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende, skyddade boenden eller motsvarande. Personer som sover i offentliga lokaler, utomhus, i trappuppgångar, tält eller motsvarande.”

839 akut hemlösa är många, men det verkliga antalet är betydligt större. Socialstyrelsen räknar inte EU-medborgare, papperslösa och ungdomar som borde vara i en annan kommun.

Den 22 juni 2016 vräktes Annelie. Hon hade då bott 17 år i sin lägenhet, men kommit efter med tre månadshyror. Fastighetsägaren, kommunala Familjebostäder, lät inte tala med sig. Annelie fick flytta ut på gatan.

När jag träffar henne har hon sovit två nätter på Alma, kommunens boende för hemlösa kvinnor. Där finns fyra akutplatser, så Annelie har haft tur. Hon hoppas på en natt till, men vet inte om det går.

– Jag får gå dit och köa i kväll. Jag lovar dig, jag kommer att stå först i kön.

Blir det nej, måste Annelie improvisera. Kanske hittar hon en öppen dörr till en trappuppgång.

– Man får tänka sig för hur man lägger sig, så man inte får en dörr i huvudet på morgonen. Folk skall ju till jobbet.

Annelie har långt ifrån alltid levt på och utanför den sociala marginalen. Fram till våren 1996 levde hon Svenssonliv med jobb på bageri, man och litet barn. Så inträffade en svår olycka. Mannen dog och sonen blev allvarligt handikappad.

– Någonting hände också med mig. Jag vet att jag är jag, men ändå inte jag.

För att göra en lång historia kort har Annelie haft otur med karlar, lånat ut pengar som hon inte fått tillbaka och dragit på sig stora skulder.

– Jag tog lån för att betala lån.

Hur mycket hon är skyldig vet hon inte, men det är mycket. En del ligger för in-drivning hos Kronofogden, annat är privatlån. Det kostar att övernatta hos kompisar.

Socialtjänsten ställer upp med en akutplats då och då. Mer blir det inte. Det har hon papper på.

”Din ansökan om bistånd enligt 4 Kap 1§ Socialtjänstlagen till boende har avslagits. För att få boende och stöd inom Socialtjänsten skall det finnas särskilda skäl, såsom starkt medicinska och sociala skäl. Det har inte framkommit under utredningen att några särskilda skäl skulle finnas för att bevilja boende.

I första hand är det individens egna ansvar att lösa sin boendesituation. Det har inte framkommit att du på egen hand har gjort något för att lösa din situation, exempelvis genom att söka boende genom allmännyttan eller genom lägenhetsförmedlingar. Då du har inkomster i form av sjukersättning och ersättning från AFA räknas du som självförsörjande och bedöms därmed ha resurser att bekosta boende på egen hand.”

Det stämmer att Annelie har inkomst, sammanlagt 7 580 kronor i månaden. Med bostadsbidrag skulle hon kunna klara sig själv i en lägenhet. Problemet som Socialtjänsten skickligt rundar är att Annelie inte får någon lägenhet eftersom hon är vräkt och har stora skulder. Dessutom är hon varken narkoman eller alkoholist. Därmed saknar hon ”särskilda skäl”. Hon bara bor på gatan och kan inte ta sig därifrån på egen hand.

Sina pengar ser hon knappt. Allt går till skulder. Det Kronofogden inte tar går till att betala tillbaka förra månadens handlån.

– Jag ligger alltid en månad back.

Annelie pantar burkar, lånar sig fram en månad i taget och sover där det faller sig. Så kommer det att fortsätta om inte någon på Göteborgs socialtjänst lyfter blicken från regelverket och gör det självklara.

Annelie behöver något slags boende. Inget märkvärdigt. Hon vet att en egen lägenhet är utom räckhåll. Hon behöver också hjälp med att ta kontroll över sin ekonomi, om möjligt skuldsanering.

Får Annelie ingen hjälp kommer hon inte bort från gatan. Vore inte det högst onödigt och alldeles ovärdigt Göteborg?