Ledare. Sven-Eric Liedman.

2018-04-09 03:02
Foto: Sanna Arbman Hansing

Bilen var farfars åkdon – framtiden tillhör tågen

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Västlänken är sedan åratal Göteborgs stora stridsäpple, och av allt att döma kommer den att förbli så under år framöver. När jag någon gång läser Göteborgs-Posten ser jag att Västlänken fortfarande håller Peter Hjörne och många på hans tidning sysselsatta.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Göteborg är Volvos stad. Göteborg lever av bilar, och i Göteborg ska man därför älska bilar. Så lyder en av de vanligaste Göteborgstankarna.

Själv har jag aldrig tyckt om bilar. Grunden för min motvilja lades nog redan under min barndoms bilfärder i en stinkande gammal Ford V 8, modell 1936, över skumpiga vägar i östra Skåne. När jag började läsa på universitet i Lund upptäckte jag hur bullersamma och utrymmeskrävande bilar är, och ju fler bilar det blev, desto sämre blev tåg- och busstrafiken. Och biltrafiken dödade och lemlästade en orimlig mängd människor på den tiden.

På 1950- och 60-talen var bilen själva sinnebilden för framtiden. Den krävde sina offer – men vilka framsteg gör inte det? Järnvägarna tillhörde dessa offer. Den ena efter den andra lades ner. Det var också då som förfallet av de återstående järnvägarna började. Varför skulle man underhålla något som ändå snart skulle försvinna?

Det var först när man, långsamt och motvilligt, började förstå att tågen inte bara var 1800-talets utan också 2000-talets res- och transportmedel framför andra som arbetet med att restaurera de återstående linjerna påbörjades. Men då har förfallet redan gått förfärande långt, pengarna räcker inte till, och signalfelen längs linjerna hopar sig. Folk som inte har tålamod med förseningarna väljer bil eller flyg i stället. Och planeten dränks än mer i koldioxid.

Fler och fler började inse att man inte kan nöja sig med att reparera det gamla och förfallna utan måste satsa på något nytt. I internationell jämförelse går svenska tåg, även de snabbaste, sensationellt långsamt. Nu är det dags att knyta samman Göteborg, Stockholm och Malmö med verkliga snabblinjer.

Men här är motståndet ännu övermäktigt. O vad dyrt! Kan man satsa så mycket på framtiden? Inte kan väl vi göra något som Japan och Frankrike gjort för längesen och där Kina snart hunnit längre än någon annan?

Och, som grädden på moset: Behöver våra snabbtåg verkligen gå så förskräckligt fort? Kan vi inte dämpa farten lite?

Mot den bakgrunden är Västlänken en politisk bravad. Allianspartierna, inklusive moderaterna har gått med på överenskommelsen. Moderaterna och deras föregångare har annars sedan Arvid Lindmans och Ernst Tryggers tid alltid varit emot att satsa pengar på sådant som är till för oss alla, från lika rösträtt till lagstadgad semester! Det är enastående.

Med Västlänken ska det äntligen bli rättsida på pendel- och regionaltrafik i Göteborgstrakten, den konstiga gamla säckstationen brytas upp och bilarna få en verklig konkurrent.

Men den politiska överenskommelsen väckte inte beundran utan en storm av indignation. Redan vägtullarna, som skulle finansiera Västlänken, gav upphov till oresonlig vrede. Bilar måste få köra var som helst utan andra kostnader än bensinen! Bilister skulle hålla på högerregeln, annars anarki.

Själva Västlänken var en ännu större styggelse. Den skulle störa trafik och mycket annat ovan jord under lång tid. Den skulle innebära ingrepp både här och där i stadsbilden.

Opinioner stampades fram efter kampanjer i Göteborgs-Posten och GT och har alltsedan dess bara ökat i styrka, triggade av lättrörliga sociala medier. Politiskt har motståndet gett upphov till något som först kallades Vägvalet men nu har vidgats och fått namnet Demokraterna, med ett program där man talar om trygghet och bra skolor men där själva brännpunkten är stopp för Västlänken.

Och Västlänken har redan börjat projekteras…

Det är inte av pur egoism som jag blivit en varm anhängare av Västlänken. Den ska inte stå färdig förrän 2026, och då är jag så uråldrig att det är tveksamt om jag kan få glädje av allt det nya. Men jag ser den som en satsning för en bättre stad, en bättre miljö och en bättre kollektivtrafik för alla dem som idag är barn eller unga eller medelålders, däribland mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Kanske kan man i förlängningen tänka sig en stad där trafikbullret har dämpats och där barn kan röra sig friare i gaturummet, utan ständig vuxentillsyn? Där människor kan tala med varandra i vanlig samtalston? Där staden inte genomkorsas av brusande trafikleder?

Men nu blir jag alldeles utopisk. Det räcker med att peka på de vinster som Götatunneln inneburit för vissa delar av staden. Där har de allra flesta bilarna försvunnit från jordens yta och lämnat centrala kvarter nästan bilfria. Visst, jag vet att bygget av Västlänken kommer att stänga Götatunneln för rätt lång tid. Men tunneln kommer tillbaka!

Vi får inte glömma att städerna alltid har varit de viktigaste mötesplasterna för människor som inte på förhand känner varandra. Under senare årtionden har det blivit allt svårare med sådana sammanträffanden. Gågator är en god sak, men där är kommersen vanligtvis så intensiv att folk har uppmärksamheten helt inriktad på köpenskap. Anonymiteten förblir lika obruten som längs gator packade med bilar. En tystare stad skulle göra människors möten lättare.

Det är anonymiteten som gör människor ängsliga. Främlingen uppfattas lätt som fiende. Bilstaden är en stad som gör oss till främlingar för varandra.

Bilen var farfars åkdon. Morgondagen tillhör tågen.