– Det finns en replik som jag har lärt mig vid det här laget, och det är ”jag älskar ju Nationalteatern”. Det säger alla människor. Och alla har vuxit upp med dem. Främsta anledningen att jag tog mig an det här var egentligen att jag bara är en i den mängden. Men så råkar jag vara dokumentärfilmare och snöat in på att Göteborg är mitt ämne, säger Pontus Hjorthén över ett fikabord på Bengans i Majorna.
Man kan vända på den där frågan med och undra hur det kommer sig att det inte kommit någon film om proggerans eleganter tidigare.
– Exakt. Det var nästa grej jag skulle säga. Urtanken var att det inte är någon som har gjort det innan. Det har jag gått och tänkt på i några år, att när jag är färdig med ditt och datt så ska jag definitivt göra en dokumentär om Nationalteatern.
Pontus Hjorthéns pappa, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson – känd för den stora allmänheten som den hetlevrade mackägaren Willy Strid i långkörande TV-serien ”Hem till byn” var en del av Göteborgs teaterliv under 60- och 70-talet. Därför fick även Pontus en stark ingång i världen.
– Pappa kom ju från Stockholm men gick scenskolan här. Han gjorde hela sin karriär här i det progressiva, röda teatergöteborg. Jag växte upp på Folkteatern och var med som barnskådespelare i ”Hem till byn”. Det har varit min biljett in på något sätt.
Ingen film om rockorkestern
Nationalteatern blev under 70-talet en stor kulturell kraft med sina kabareter, barn- och ungdomsteatrar och ilskna uppgörelser med både den politiska högern och sossarna. En "fistel i borgarnas röv" som de själva benämnde det. En klassisk förvirring bland gemene man är skillnaden mellan Nationalteatern och Nationalteatern rockorkester. En snabb förklaring lyder att Nationalteatern skapade musik och låtar till sina olika pjäser. Långt senare skapade Ulf Dageby rockorkester, som framförde musiken live, som ett band. Men det är egentligen en annan historia.
– Det finns någon liten vattendelare där. Filmens drivkraft är just de här olika konflikterna, hur de ena och de andra tycker och om de kan komma överens, berättar Pontus.
– Min film handlar inte om rockorkestern. Den handlar om Nationalteatern punkt slut. Det är helt olika saker och den enda gemensamma nämnaren är egentligen Ulf Dageby. Musiken handlar filmen naturligtvis jättemycket om, men den är ju Nationalteaterns.
Många av de medverkande i pjäserna och på skiva var inte musiker för fem öre, men spelade och sjöng ändå.
– Sen var de ju två stycken, Ulf och Anders Melander, som bägge var geniala kompositörer och musikproffs verkligen. Men även Pale Olofsson, som var en jättebra sångare. Alla tror att det bara var Totta Näslund som var den fantastiska sångaren, men Pale var egentligen lika bra.
ETC Göteborg har vid flera olika tillfällen intervjuat gamla medlemmar i teatern. Dageby när han dragit orkestern på en ännu en turné. Eller exempelvis regissören och skådespelaren Peter Wahlqvist när ”Nationalboken – den enda sanna skrönan” släpptes för några år sedan. Det är mer än vanligt med små tjuvnyp eller kängor mot varandra, men ändå existerar Nationalteatern fortfarande som ekonomisk förening och har årsmöten som alla originalmedlemmarna deltar på.
– De är samtidigt en väldigt tight grupp som ändå har hängt ihop i 50 år. Och de fortsätter att vara som syskon ungefär. Och precis som med syskon så finns det en del spänningar i relationerna och delvis så speglas det i dokumentären, säger Pontus Hjorthén.
I princip består Nationalteatern av samma tolv personer som startade gruppen i Lund 1969, och sen flyttade till Göteborg. Totta Näslund tillkom senare och gick bort 2005, en person har hoppat av och en annan har tillkommit under 50 år. Återigen ska man inte blanda ihop med rockorkestern som haft en betydligt större genomströmning.
”Aldrig sammanställts på detta vis”
Sin vana trogen har Pontus Hjorthén grävt djupt i alla arkiv han kunnat hitta. Där har han funnit material som ingen trodde fanns.
– Det har aldrig sammanställts på det här viset. De trodde ju själva inte sina ögon när de fick se allt. De var ju inte ute och spelade teater på några fancy ställen utan de var ute på de skruttigaste mest udda ställena i landet så det fanns inte så mycket kameror på dem.
”Vi är barn av vår tid” sänds på SVT två fredagar i rad.
– Jag har haft ynnesten att få bre ut mig som fan i den här filmen. Det är två timmar och både fett med konflikter, arkivmaterial och göteborgshistoria, säger Pontus Hjorthén.
