Kultur & Nöje.

2021-03-02 16:30
  • Filmaren Pontus Hjortén är bland annat upphovsman till filmen ”Fotbollens sista proletärer” om IFK Göteborg under 1980-talet. Bild: Christian Egefur
    Filmaren Pontus Hjortén är bland annat upphovsman till filmen ”Fotbollens sista proletärer” om IFK Göteborg under 1980-talet.
  • Bild: LARS JACOB JAKOBSSON
  • Bild: LARS JACOB JAKOBSSON
Puffetikett
ETC Göteborg

Storyn om Nationalteatern: ”Fett med konflikter, arkivmaterial och Göteborgshistoria”

Nästan alla har en relation till Nationalteatern – främst genom musiken. Men få har så god koll på människorna som skapade den, och deras historia. Den saken vill dokumentärfilmaren Pontus Hjorthén ändra på med ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern” som sänds på SVT i två avsnitt med start nu i helgen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Pontus Hjorthén har gjort främst två saker till sitt signum som dokumentärfilmare. Gediget arkivmaterial och Göteborg. De som sett exempelvis ”Fotbollens sista proletärer” om IFK Göteborg på 80-talet vet precis stämningen som uppstår. Nästan inget känns mer lämpligt i den formeln än kulturskatten Nationalteatern.

– Det finns en replik som jag har lärt mig vid det här laget, och det är ”jag älskar ju Nationalteatern”. Det säger alla människor. Och alla har vuxit upp med dem. Främsta anledningen att jag tog mig an det här var egentligen att jag bara är en i den mängden. Men så råkar jag vara dokumentärfilmare och snöat in på att Göteborg är mitt ämne, säger Pontus Hjorthén över ett fikabord på Bengans i Majorna.

Man kan vända på den där frågan med och undra hur det kommer sig att det inte kommit någon film om proggerans eleganter tidigare.

– Exakt. Det var nästa grej jag skulle säga. Urtanken var att det inte är någon som har gjort det innan. Det har jag gått och tänkt på i några år, att när jag är färdig med ditt och datt så ska jag definitivt göra en dokumentär om Nationalteatern.

Pontus Hjorthéns pappa, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson – känd för den stora allmänheten som den hetlevrade mackägaren Willy Strid i långkörande TV-serien ”Hem till byn” var en del av Göteborgs teaterliv under 60- och 70-talet. Därför fick även Pontus en stark ingång i världen.

– Pappa kom ju från Stockholm men gick scenskolan här. Han gjorde hela sin karriär här i det progressiva, röda teatergöteborg. Jag växte upp på Folkteatern och var med som barnskådespelare i ”Hem till byn”. Det har varit min biljett in på något sätt.

Ingen film om rockorkestern

Nationalteatern blev under 70-talet en stor kulturell kraft med sina kabareter, barn- och ungdomsteatrar och ilskna uppgörelser med både den politiska högern och sossarna. En "fistel i borgarnas röv" som de själva benämnde det. En klassisk förvirring bland gemene man är skillnaden mellan Nationalteatern och Nationalteatern rockorkester. En snabb förklaring lyder att Nationalteatern skapade musik och låtar till sina olika pjäser. Långt senare skapade Ulf Dageby rockorkester, som framförde musiken live, som ett band. Men det är egentligen en annan historia.

– Det finns någon liten vattendelare där. Filmens drivkraft är just de här olika konflikterna, hur de ena och de andra tycker och om de kan komma överens, berättar Pontus.

– Min film handlar inte om rockorkestern. Den handlar om Nationalteatern punkt slut. Det är helt olika saker och den enda gemensamma nämnaren är egentligen Ulf Dageby. Musiken handlar filmen naturligtvis jättemycket om, men den är ju Nationalteaterns.

Många av de medverkande i pjäserna och på skiva var inte musiker för fem öre, men spelade och sjöng ändå.

– Sen var de ju två stycken, Ulf och Anders Melander, som bägge var geniala kompositörer och musikproffs verkligen. Men även Pale Olofsson, som var en jättebra sångare. Alla tror att det bara var Totta Näslund som var den fantastiska sångaren, men Pale var egentligen lika bra.

ETC Göteborg har vid flera olika tillfällen intervjuat gamla medlemmar i teatern. Dageby när han dragit orkestern på en ännu en turné. Eller exempelvis regissören och skådespelaren Peter Wahlqvist när ”Nationalboken – den enda sanna skrönan” släpptes för några år sedan. Det är mer än vanligt med små tjuvnyp eller kängor mot varandra, men ändå existerar Nationalteatern fortfarande som ekonomisk förening och har årsmöten som alla originalmedlemmarna deltar på.

– De är samtidigt en väldigt tight grupp som ändå har hängt ihop i 50 år. Och de fortsätter att vara som syskon ungefär. Och precis som med syskon så finns det en del spänningar i relationerna och delvis så speglas det i dokumentären, säger Pontus Hjorthén.

I princip består Nationalteatern av samma tolv personer som startade gruppen i Lund 1969, och sen flyttade till Göteborg. Totta Näslund tillkom senare och gick bort 2005, en person har hoppat av och en annan har tillkommit under 50 år. Återigen ska man inte blanda ihop med rockorkestern som haft en betydligt större genomströmning.

”Aldrig sammanställts på detta vis”

Sin vana trogen har Pontus Hjorthén grävt djupt i alla arkiv han kunnat hitta. Där har han funnit material som ingen trodde fanns.

– Det har aldrig sammanställts på det här viset. De trodde ju själva inte sina ögon när de fick se allt. De var ju inte ute och spelade teater på några fancy ställen utan de var ute på de skruttigaste mest udda ställena i landet så det fanns inte så mycket kameror på dem.

”Vi är barn av vår tid” sänds på SVT två fredagar i rad.

– Jag har haft ynnesten att få bre ut mig som fan i den här filmen. Det är två timmar och både fett med konflikter, arkivmaterial och göteborgshistoria, säger Pontus Hjorthén.