BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tankarna på att sätta upp en föreställning som berättar historien om hennes bror har funnits länge hos Carina M Johansson.

– Men jag har nog inte varit riktigt redo förrän nu. Det krävs mycket mod för att göra det här. Jag läste en intervju med Mia Skäringer där hon sa att för att berätta om sitt eget liv måste man gråta färdigt först, säger Carina M Johansson.

Verkligheten är råare

Men nu har tiden mognat för ”De ensligas allé”. Tillsammans med musikerna Kristina Issa, Julia Schabbauer och Sofia Andersson sätter Carina M Johansson upp den egenskrivna föreställning på Göteborgs stadsteaters lilla scen. Monologen varvas med låtar av Bob Dylan, i svensk översättning av Mikael Wiehe.

– Jag har själv aldrig befunnit mig i Dylan-rummet, men när jag lyssnade på hans låtar och på Wiehes översättningar kände jag att de var bra att filtrera min historia genom. Det går att skönja Dylan, men rent konstnärligt har det varit viktigt att vi har fått göra tolkningarna på vårat eget sätt.

Hon berättar att ”De ensligas allé” är självupplevd, men att den inte är helt och hållet biografisk. Vissa saker har hon utelämnat.

– Jag berättar till exempel bara om min relation till min bror, inte om andra anhöriga. Det är en slags sanning. Men verkligheten är egentligen mycket råare.

Brodern död

I dag är Carina M Johanssons bror död. Men hon understryker att föreställningens syfte inte är att hon ska bearbeta händelserna. Det har hon redan gjort.

– Nej, min bror och hans missbruk är en avklarad historia. Jag använder absolut inte det här som något försök till terapi. Men kanske kan någon få syn på sitt eget liv genom den här föreställningen. Jag vill inge hopp, säger Carina M Johansson och fortsätter:

– Det är också ett försök att prata om klassperspektivet, för det tycker jag vi gör alldeles för lite i dag.