Kultur & Nöje.

2018-06-28 14:14
  • Ulf Dageby låter rockorkestern Nationalteatern uppstå ännu en gång.  Bild: Christian Egefur
    Ulf Dageby låter rockorkestern Nationalteatern uppstå ännu en gång.
  • Nationalteatern på scen, Ulf Dageby i mitten. Bild: Per Johansson/Procard
    Nationalteatern på scen, Ulf Dageby i mitten.

Ännu ett varv med rockorkestern

Nationalteatern, som vanligt med Ulf Dageby vid rodret,
tar rockorkestern ut på vägarna ännu ett varv. ETC Göteborg har träffat honom för snack om plakatpolitik, Anders Melander, Nynningen, Sillstryparn och massa annat som hör proggmytologin till.

För vilken tur i ordningen som Nationalteatern återuppstår, gör comeback, återförenas, kalla det vad du vill, är det ingen som vet.  Rockorkestern tycks helt enkelt vara något av en evighetsmaskin.

– Ja, det verkar ju så. Vi har lagt ner femtioelva gånger och återuppstått lika många. Så det är väl lika bra att sluta tjata om det där. Det är ett sådant sug från folk som vill höra de här sångerna. Så varför ska jag sitta hemma och vara purken då? frågar sig Dageby på ett kafé ett stenkast från hemmet i Majorna.

Just de där sakerna har han sagt många gånger i många olika intervjuer. Även fortsättningen; att laguppställningen, vilka som ingår i bandet, varierar så mycket så att det blir väldigt annorlunda versioner av låtarna, är välbekant. Genom åren uppskattar han att det varit kring 50–60 personer som varit med, och då räknar han inte ens teaterfolket som sjöng låtarna från början när de ingick i pjäser. Rockorkestern är större än dess medlemmar, men Dageby själv måste väl ändå vara en konstant? Inget Nationalteatern utan honom?

– Nej det går nog inte. Så är det. Jag har gjort så märkliga låtar också så det är bara jag som kan sjunga dem. Totta sa alltid det ”du gör så konstiga låtar”.

Totta är naturligtvis den forna sångaren, Totta Näslund, som gick bort 2005.

Han sjöng ju ändå i Nynningen också, som också har återuppstått. Ni samverkade väldigt mycket förr, kan man tänka sig något nytt samarbete mellan banden nu?

– Nej, aldrig i livet. Det var många, många år sedan, men jag har sett dem nu med faktiskt. Deras låtar är på ett helt annat sätt. Våra låtar är rätt tidslösa och inte sådan uppfostringspolitik. Men Majakovskijdikterna som de gör ... de är mycket mer barn av sin tid. Det blir konstigt idag tycker jag.

Nationalteatern har en ständig ström av nya ungdomar som upptäcker och gillar dem. Ulf Dageby brukar beskriva hur de står längst fram på konserterna. Bakom står medelålderspubliken och längst bak brukar han se ett ”grått töcken” av personer i hans egen ålder.

Min tanke är att det är många unga som hittar till er just genom budskapen och texterna. Ungdomar som är lite allmänt vänster och hittat proggen?

– Ja, så kan det ju absolut vara. Politiken är absolut inte frånvarande i våra låtar. Men vi håller inte upp stora plakat. Det är mer existentiella sånger, och en del är helt fria från politik.

När du var med i ”Så mycket bättre” i tv lät du påskina att du kanske inte var så himla vänster som alla tycks tro. Lurar du de här stackars ungdomarna menar du?

– Haha. Nej, men jag tror inte du hittar så mycket vare sig höger eller vänster i mina låtar. De är mer hårda, raka låtar om hur det ser ut. Jag hämtade mycket från när vi var på Backa fritidsgård, mitt i det där. ”Barn av vår tid” hade inte gått att skriva utan kontakten med alla som hängde där. Och utanför i november­natten var det många ungdomar som faktiskt gick under.

Ulf Dageby och kollegan Anders Melander skrev ungefär hälften var av Nationalteaterns klassiker. Men den sistnämnda har aldrig varit med på någon återförening, och faktiskt inte ens i rockorkestern. Det där är lite snårigt, men Nationalteaterns rockorkester som band bildades först 1978. Men vad det egentligen innebar var att de då skildes från teatergruppen. Nationalteatern som helhet hade redan släppt flera klassiska skivor på 1970-talet.

– Anders var borta från Nationalteatern i många, många år. Han slutade redan när vi höll på med ”Livet är en fest” 1974, och sen har han varit frånvarande under alla år.

I övrigt har han bara gott att säga om sin forna kollega. Han berättar om hur det var de bägge som skrev allt, men att alla övriga i teaterensemblen mer eller mindre krävde att få spela och sjunga. Vissa kunde inte alls, och då fick de lära sig hjälpligt. Det där krokar i det Dageby nämnde tidigare om hur annorlunda musiken blir med ständigt nya medlemmar.

Hur mycket kan de nya personerna påverka egentligen?

– Jättemycket!

Men kan en ny medlem komma in och säga att jag tycker vi kör den här låten i 3/4-delstempo, vals, i stället?

– Haha, nej. Det är ju jag som bestämmer, men de får tala, säger Dageby skämtsamt.

– Men det blir ändå annorlunda med andra människor och röster. Ta som med Matilda Sjöström nu, en fantastisk röst som gör att vi kan ta in andra sånger från repertoaren.

Ulf Dageby minns 1960- och 70-talet med både glädje och förskräckelse. Han tycker att plakatpolitiken togs väl långt till sin spets, med människor som blev uteslutna för att de inte tyckte ”rätt” och annat. Men det var samtidigt en fin tid, inte minst musikaliskt, menar han.

– Det var fantastiska år med Jimi Hendrix, Velvet och Lou Reed, Bowie och allt. Vilka tider! Det var unikt. Popmusik för vuxna. Nu för tiden riktar sig popmusiken bara till barn, verkar det som. En kommersiell popfabrik.

Svårt att tänka sig att en fri teatergrupp skulle få hits idag?

– Det skulle nog inte kunna hända nej. Det är sant.

På tal om hits för barn så finns det vid en viss tid på året, melodifestivaltiden, en gammal karaktär som det börjar ropas om på sociala medier och annat. Sillstryparn, spelad av Dageby själv, och hans största och enda låt ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

– Du vet, varenda år ringer de från tidningarna, och så ska jag vara något slags ställföreträdande samvete. De har inte förstått att det är en karaktär. Sillstryparn var en rollfigur i en av våra kabaréer. Björnligan, Sillstryparn och Bananen stod i en pissoar och ibland hade vi manus och ibland spånade vi bara. I en av de där scenerna så kom de in på schlagerfestivalen och Sillstryparn lovade att skriva en låt om det.

Tilltaget gav oanade friheter åt den riktiga personen Ulf Dageby.

– Sillstryparn var ju en person som aldrig hade varit i närheten av att skriva en låt. Så jag passade på att släppa fram alla nödrim och alla hiskeliga rader. Du vet ”fasjisternas feta ister” som jag aldrig hade vågat skriva som mig själv. Så jag hade så himla kul när jag skrev den.

Även den dängan får andas ny luft med Nationalteatern anno 2018. Men original-Sillstryparn håller sig borta.

– Ja, jag gör den inte ens själv. Men jag talar inte om vem det är som gör den!

Sommarens konserter är en fortsättning på det 40-årsjubileum som firades under hösten, även om siffran ”40” känns godtycklig och ett självklart svepsjäl. Men då var det inomhus för sittande publik. Nu är det i stället utomhus.

Hur stor skillnad blir det?

– Det blir ju lite annorlunda. Jag älskade att spela för sittande publik också, och att det kunde få vara lite mer finstämt. Nu blir det ju lite mer att bomba på.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från ETC Göteborg utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC Göteborg direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Sommarturnén

Nationalteaterns rockorkester, Sommarturné 2018

Startar 29 juni på Trädgårn’s utescen i Göteborg och turnerar sedan i landet fram tills slutet av augusti.