Krönika: Sött som äpple, beskt som döden

Kemiska vapen var det nya heta samtalsämnet under krigets alla mörka stunder. Bomber som dödade folk som flugor. En stad, inte så långt bort från oss, hade fått agera testpilot. Bilder av barn, vuxna och djur spred sig överallt. Sovande på gator och torg, med gulaktigt damm över sig. En stenad stad. Människor hade bara lagt sig mitt i en rörelse och fallit ner på marken. 

Året var 1988 och kriget mellan Irak och Iran hade tagit ny vändning. Alla visste att slutet var nära. Jag minns diskussionerna hemma, oron över alla släktingar och vänner.  Frustrationen över omvärldens tystnad. Velandet från stormakterna. Har kemiska vapen verkligen blivit använda från diktatorn i Baghdad mot sitt eget folk? Har Saddam Hussain verkligen tagit sitt rasistiska krig mot kurder ett steg längre?

Allt detta minns jag nu när jag låter bilder på krigets Syrien invadera mitt redan krigstraumatiserade sinne.

Samma nationalsocialistiska ideologi, Assads Baath regim, samma massmord på kurder, en diktator som dödar sitt eget folk.  Samma tystnad om kurdernas situation mitt i ett blodigt krig.

Min bror säger: ”Det är precis som första världskriget. Alla parter utkämpar sitt krig utan några direkta mot eller för och ­flyttar  kriget till en geografiskt  begränsad plats."

Jag stirrar på en video, där svenska artister, politiker och konstnärer visar och ber till stöd för norra Syrien, västra Kurdistan, enligt Kurdistans karta, där solen går ner, Rojava, helt enkelt. 

Författaren Dilsa Demirbag-Sten tittar in i kameran och säger: ”människor blir mördade på det mest brutala sättet”

Artisten Jason Diakité (Timbuktu) ­fyller i: “På kommandot av terrorister med nära koppling till Al-Qaida” 

De beskriver brutaliteterna, människor som blir brända levande på bål, barn som blir halshuggna, gravida kvinnor som får sina magar uppsprättade, bara för att de är kurder. 

De säger: ”Många såg på när förintelsen ägde rum. Det ångrar man idag. Låt oss inte få ännu en tragedi att ångra. Stoppa massmordet på kurder i Rojava!”

Trifa Shakely