Krönika. Anna Fock.

2017-12-13 13:55

Sämst tycker jag om ­fingerpekandet från en självgod loppismedelklass

Rädda världen-debatter får mig ofta att tänka på sådana där tv-program där par delas upp för att umgås i bikinivänligt klimat med sexiga singlar vars enda roll i programmet är att försöka förföra de ”upptagna”. Den som inte lyckas vara fullständigt fysiskt, känslomässigt och hormonellt monogam under de omständigheterna anses sedan vara otrogen och en skitstövel.

Låt mig utveckla mitt resonemang om konsumentfördömande från förra krönikan: nej, det är självklart inte hållbart att shoppa loss som om ingenting dåligt hände av det. Jag tänker inte förneka eller förminska individers ansvar eller makt som konsumenter. Däremot tror jag att den moraliska överlägsenhet som skulle krävas för att rädda världen genom att sluta shoppa är lite mycket att förvänta sig. Det är helt enkelt svårt att vara helt opåverkad av omgivningen och intryck från den. Kan man verkligen lägga hela världsräddaruppdraget på att få folk att gå omkring i ett överflödssamhälle och stå emot, vara för bra för att gilla känslan av att ha en ny klänning? Och hur ska man genom skambeläggande få alla att välja bort flyget samtidigt som samhället är fullt av diverse väggmålningar och inspirationsplanscher med budskap om att den som inte reser jorden runt är inskränkt och värdelös, och allt detta medan flyget är billigt och järnvägen närmast avvecklad?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sämst tycker jag om det fingerpekande som kommer från en självgod loppismedelklass som kallar sig antikonsumistisk, samtidigt som man i black friday-apokalyptisk anda står i en kö som sträcker sig från en spårvagnshållplats till en annan för att hinna kasta sig in och paxa det snyggaste när den frikyrkliga second hand-butiken öppnar på lördagen. Och av dem jag känner är det loppisnördarna som shoppar- absolut mest av alla. Små spontana inköp här och där, i många fall flera gånger i veckan, -massor av tid som ägnas åt att gå i andrahandsbutiker och kika. Ett långvarigt samlande av icke akut behövda plagg och fina inredningssaker som möjliggör det där livet där nästan allt är köpt begagnat och man aldrig behöver köpa ett par massproducerade billiga brallor eftersom det aldrig riktigt uppstår en brist på något.

Jo då, visst är det bra att ta tillvara och att inte bidra till efterfrågan på nyproduktion när man köper något. Jag försöker också ta en sväng förbi min lokala Myrorna för att kolla om det jag behöver finns i rätt storlek innan jag åker till Nordstan. Men låt oss inse att second hand faktiskt inte enbart är ett sunt återbruk av retrocoola teakmöbler och 70-talskläder eller fyndplats för knappt använda märkesplagg. Det är även ett helt system av dumpat överflöd, plåt-tunnor som äter upp dåligt samvete genom att ge en känsla av att det onödiga klädköpet är ogjort, eftertraktade prylar som väljs ut för att säljas dyrt i svenska storstäder medan resten skänks vidare; baltiska välgörenhetsbutiker formligen svämmar över av svenskarnas avlagda Gina Tricot-toppar, och det mesta går inte åt där heller. Second hand är ett alternativ, men det är inte lösningen.

Det är mycket som är fel i världen, och visst är människors habegär och shopping ett av alla dessa fel. Ett enligt mig större fel, som det förra mest av allt är ett symptom på, är företagens närmast obegränsade möjligheter att skapa detta habegär och hemlighålla orsakerna till att de där sakerna vi vill ha är så billiga att vi har råd att köpa dem. Vad mer? Att den största makten ligger hos skitstövlar som gör vad de vill – drar sig ur klimatavtal, avvecklar naturreservat, gör det lagligt och lätt att skövla ännu mer skog och utrota ännu fler djurarter. Att den allmänna vördnaden för det som lever är eller antas vara så obefintlig att det enda som möjligtvis kan få folk att vilja bevara djur- och växtliv är prat om barnen, hot om att nästa generation inte kommer ha något kvar att tråla, döda, plundra, hot om att det kanske blir tråkigt att snorkla i framtiden.

Nej, jag vet inte hur man räddar världen, men skeva beteenden och tankemönster är vi nog alla skyldiga till. Att hålla långfingret i näshöjd och säga att ens egen hetskonsumtion är bättre för miljön än grannens leder inte långt. Fundera över vad du själv gör och peka för all del finger, men gör det uppåt.

+ Apelsiner.

 - Träden som slits upp med rötterna under kalla vinterdagar. De kommer knappast- överleva den så kallade flytten.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.