Krönika. Anna Fock.

2017-11-15 10:45

Livet vore mer intressant­ om vi ibland kunde ­släppa vår åsiktsfixering

Det är september, men ute i solen på Vabaduse väljak – Frihetstorget- – kan vi sitta i kortärmat. Min nya bekant vinkar åt en äldre man i hatt och runda solglasögon som kommer gående mot konstnärskaféet där vi -sitter. Han avslutar ett telefonsamtal med någon som har telefonnummer till folk jag borde prata med för min bokresearch och frågar mannen i hatt, som nu är framme:


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Var du punkare, Leo?”

”Jag var hippie”, svarar han och går in i lokalen.

En kort stund senare kommer han ut och sätter sig hos oss med tre glas och en flaska vin. På söndagar och måndagar är Tallinn stendött, men nu på tisdagen strax efter lunch är allt som vanligt igen. Vår vän ska snart träffa en privatelev och tvekar lite, men tar till slut en skvätt i sitt glas.

Det slängs käft mellan borden, där personligheter ur stadens konstliv sitter utspridda med öl, kaffe, äppelpaj, kubanska cigarrer och vin. Man kommenterar något, analyserar ryska svordomar, småpratar mellan varven innan man återgår till att njuta av solen och vad man nu har på bordet. Ibland talar mina bordskamrater engelska med varandra för min skull, men jag säger att det inte behövs. När de återgår till sitt eget språk sitter jag fortfarande och lyssnar och dricker, snappar upp enstaka ord (mest ”fan” och ”röv”). Leo lånar mig sina runda solglasögon och reciterar vad jag tidigare inte visste var en av hans dikter – jag har hört den förut men bara som en del av en låt av Propeller – och vår vän förklarar för mig att dikterna bara är snusk alltihop, precis som Leos målningar.

När vännen går stannar jag kvar. Vid det här laget har vi delat nästan två flaskor vin och vi sätter oss inomhus. Leo förklarar att den enda träning han ägnar sig åt är att knulla varje dag, och det låter ju ganska klokt. Själv hade jag tänkt gå till gymmet efter vad jag trodde skulle bli ett ganska kort jobbmöte över en kaffe, men det är uppenbart att det inte kommer bli något av det. Nu när vår vän (något tveksamt) har lämnat oss ensamma och vi har påbörjat flaska nummer tre flörtar Leo hejvilt och insisterar sedan på att betala för min mat (”jag är professor!”).

Folk kommer och går. Ett par dokumentärfilmare som håller på med en film om Leo kommer, och han säger till en nyss ditkommen konstnär att berätta för mig om sina minnen från punkscenen under tiden de har sitt möte. En stund senare är Leo så full att han ger mig en brosch i present och går hem. Kvar på bordet står vinflaska nummer fyra och jag fortsätter med den och babblar vidare med en fysiker från Tartu. Jag vet inte riktigt när han dök upp eller varifrån han kom, men jag bjuder på morotspiroger och lyckas i detta surrealistiska rus av vitt vin och konstnärliga samarbeten ha ett sammanhängande och tydligen inte alls korkat samtal om amorfa fasta material som extremt långsamma vätskor.

Vid sextiden promenerar jag efter bästa förmåga från konstnärskaféet i riktning mot min väns skivaffär, som börjat te sig som den enda tryggt välbekanta platsen i världen. På Harjugatan, någonstans mellan konstkvarteret vid Vabaduse och författarnas hus närmare Rådhusplatsen, möter jag en gubbe med mustasch som går med lika långa och berusade kliv som jag. Efter sig släpar han en ryggsäck ur vilken det strömmar James Bond-musik.

Dagen blev konstig, jag är konstig och nästa dag kommer jag ha en viss ångest över denna oväntade tisdagsfylla, men någonting är ändå väldigt befriande med alltihop. Under de sex timmar jag tillbringat med vad man delvis får betrakta som en kulturelit har vi avhandlat allt från konst, mat, fysik, erotik och frihet till kålrotskastande demonstrerande punkare och äcklig öl. Förutom ett kort ögonblick då Leo, påstruken och tårögd, meddelade att han hatat ockupationen och kommunismen, har ingen pratat om politik. Staden är mitt uppe i en valrörelse, men det är inte ett samtalsämne.

Intellektuella samtal är jag inte emot, och ett intellektuellt samtal helt utan intresse för omvärlden blir nog inget vidare. Men jag kan inte låta bli att undra hur mycket mer intressant livet vore om vi i Sverige ibland kunde släppa vår tyckarbransch och åsiktsfixering och våra krav på skribenters, artisters och andra offentliga personers ställningstaganden.

+ Att råka hitta någon man sover bättre ihop med än man gör ensam.

- Julskyltning överallt. Det är inte jul. Lägg av.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.