Jag frågar honom vad han minns från när han var två år och yngre. Ingenting, svarar han snabbt. Tänker efter lite och svarar igen. Ingenting.
Jag minns att vi gjorde en spektakulär resa till Påskön när han var 19 månader, men han har inget minne av alla majestätiska moaierna vi såg. Han vet att vi varit där från bilder han sett, men han har inga egna minnesbilder.
– Vad är det tidigaste minnet du kan komma ihåg då?
– När vi var inne i en butik på Manhattan och köpte en baseball och en handske.
Då var han 3,5 år och jag var på tjänsteresa i New York i tre veckor. Vi var på Naturhistoriska och i en gigantisk leksaksaffär med en lastbil i naturlig storlek som bars upp av Stålmannen. Men det enda minnet han har är av en liten butik där vi köpte baseballhandske och boll.
Jag tänker på Garid. Han och min son är jämngamla. Garid var två år gammal när han kom till Sverige från Mongoliet. Alla minnen han har är härifrån. Ett av hans starkaste minnen kan vara från när han fick en lillasyster. Hon heter Sandra och är sex år. Tillsammans med sin mamma ska de nu skickas till Mongoliet. Efter 13 år i Sverige.
Den här terminen har jag avhandlat en kurs med migrationsrätt. Precis som när vi hade läst om sexualbrottslagen brottades jag med tanken om jag skulle svara på tentafrågorna utifrån hur lagen var formulerad eller utifrån hur jag sett den tillämpas. Det var långt svårare än att göra avtalstolkningar i kontraktsrätten.
I utlänningslagen 5 kap. 6 § står att om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas.
För barn får uppehållstillstånd beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande. Formuleringen särskilt ömmande innebär att det inte ställs lika höga krav för barn som för vuxna.
Sedan 1 januari har dessutom Barnkonventionen blivit lag i Sverige. Artikel 3.1 i denna säger att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
Utifrån detta så är det helt obegripligt för mig hur det är möjligt att barn som inte känner till någonting annat som sitt hem än Sverige ska kunna utvisas efter 13 år här.
När migrationsminister Morgan Johansson fick frågan i riksdagens frågestund om han tyckte utvisningsbeslutet var förenligt med barnkonventionen och det barnrättsperspektiv som myndigheterna ska förhålla sig till blev svaret att Sverige minsann gjort mycket de senaste fem åren och varit mycket generösa mot flyktingar.
Barnens lagkamrater har dessutom kontaktat Morgan Johansson för att få överlämna namninsamlingen med 21 000 namn för att Garid och Sandra ska få stanna. Men ministern vill inte träffa dem.
Morgan Johansson, låt mig rikta mig direkt till dig: Det minsta du kan göra nu är att träffa barnens lagkamrater. Lyssna sedan på dem och de 23 000 som kräver att regeringen följer barnkonventionen och att du och regeringen tillämpar en gnutta medmänsklighet. Låt Garid och Sandra stanna!
