Gästkrönika. Anna Fock.

2019-03-19 14:15
Puffetikett
ETC Göteborg

Kanske sabbar jag mina chanser att i framtiden få sälja billiga paljettlinnen

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I dag läste jag om en före detta anställd på en sportbutikskedja. Hon berättade om hälsovådlig arbetsmiljö, underbemanning och absurda krav, bland annat på att kalla butikskunder för gäster (annars utdelades bestraffningar i form av armhävningar inför arbetskamraterna). Bestraffningarna kallades motivation, och eftersom de flesta var unga förstagångsarbetande var det få som vågade eller ens visste att de kunde säga ifrån. Jag önskar att jag kunde bli förvånad.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Min vän T och jag har haft många, långa samtal om arbetsmarknaden. Båda har vi flitigt sökt jobb av olika skäl, men trots att vi kommit på intervjuer och vetat att vi gjort allt bra dröjde det länge innan någon av oss lyckades. Och vi har aldrig fattat varför. Visst förstår vi att alla inte kan hålla med oss om att vi är döcoola, men att vi är kompetenta och arbetsamma kan knappast någon säga emot. T har undervisat på universitet och administrerat studieförbund, har bott och arbetat i olika länder och kan många språk. Det har definitivt inte jag, utöver det där med språken, men jag är i alla fall stark, händig och uppriktigt intresserad av alla jobb jag söker.

Kanske var det dumt att jag har barn, eller så antog man att en författare respektive språkvetare egentligen inte alls ville jobba i butik eller på lager. Hade jag missförstått poängen med diskussionsfrågorna jag fick ibland – de kanske egentligen var ett test? Ja, jag kanske gjorde bort mig den gången jag sa att en pensionär som frågar varför allt är dyrt antagligen mest vill uttrycka sin besvikelse över en allmän situation snarare än få en föreläsning om de noga utvalda produkterna och att en enkel förklaring och lite hjälp att hitta något han har råd med nog räcker. Ibland är det helt enkelt så att andra kandidater är lite bättre och mer flexibla. Självklart får man inte alltid just det jobb man söker, men efter många bra intervjuer som inte leder någonstans är det svårt att inte undra.

Så läser jag om sportbutikskedjan och tänker på vissa intervjuer jag varit på. Intervjun har kallats event och varit som en Idoluttagning, där mellan tio och femtio sökande fått visa upp sig i diverse rollspel för att kvala in till en fortsättning och, några tokroliga steg senare, en konventionell anställningsintervju. En enda gång kändes upplägget rimligt i förhållande till jobbet. Ibland har man talat om stora tävlingar i merförsäljning, och när jag var yngre och arbetslös var jag på intervju på ett företag där man skulle ringa i en klocka så alla skulle höra när man lurat på en pensionär ett konstigt abonnemang (jag blev erbjuden jobbet men tackade nej). Kunder heter sällan kunder, utan ska kallas för något helt annat, typ ”polare”. Ju lägre medelålder bland företagens anställda, desto spexigare rekryteringsprocess. Jag har spelat med, varit noggrann, positiv och aktiv och inte med en min röjt vad jag egentligen tycker om rollspel. T har hållit god min och inte frågat vad de otrevliga cheferna menat med sina frågor om att ”leverera” när hon berättat om sina idéer för studieförbundet. Och det är nog det som är problemet: vi lyckas liksom inte förstå oss på den sortens jobbkultur där första steget är att visa sig extrovert och tävlingsinriktad, där floskler om att leverera och vara stresstålig letar sig in precis överallt och där säljsnack trumfar sådant som livserfarenhet och ansvarskänsla.

Kanske sabbar jag mina chanser att i framtiden få sälja billiga paljettlinnen och dyra mackor i och med denna gnällkrönika, men det kan väl få vara så då. Även om jag någon gång inte längre kan kombinera industri, assistans och litteratur (jo, jag fick faktiskt ett nytt extrajobb och älskar det) så tror jag faktiskt att jag klarar mig bättre utan säljtramset. T kämpar tyvärr vidare efter ett tappert försök att bli accepterad på ett nytt jobb – hon var inte förtjust i att jobba tio timmar om dagen när det i avtalet stod åtta, och så jobbig kan man ju bara inte vara.

Plus & minus

Plus: Fågelsången börjar komma igång, och mina talgoxvänner kommer på besök i köksfönstret igen.

Minus: Ny, sorglig rivningsvåg och kalhyggen i parkerna.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.