Jag älskar skogen. Granarna står raka som furor i den välplanerade planterade delen av skogen. Exakt mellanrum mellan träden, gott om utrymme, raka rader. Luftigt har de det, där de växer rakt upp i samma takt. Ordning och reda. Som om Jan Björklund hade planterat dem. Till synes stolta granar, men när jag går närmare, springer sicksack mellan träden på den mjuka mossmattan mellan dem, ser jag depressionen. Trots det tilltagna utrymmet är de inte lyckliga. Några har fallit. Rakt ner bara. Som raka furor har granarna fallit, förmodligen av ren tristess. För lite blandskog, tänker jag. För få överraskningar. Lite lövträd som piggar upp mellan barren. Det är väl klart att när en inte har något att förhålla sig till, ingen att stötas och blötas emot, ingen att överraskas av, då är det väl klart att en faller. Som en fura, rakt ner i backen. En så kallad faceplant.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Precis så som den, enligt min bedömning och analys, totalt uttråkade, ickebehövda mannen hade gjort, som jag fulstannade bilen för, för att hjälpa i allén för bara någon vecka sedan. Jag såg att folk gick förbi. Utom en kvinna med barnvagn som stannat för att ringa ambulans. Jag lade honom i framstupa sidoläge och fick då se hans ansikte. Hans ”kompanjon” och landsman förklarade att han bara föll, rakt ner i asfalten. En faceplant. Med ett skräppplockarverktyg i handen, som liksom hamnat mellan ansikte och asfalt och som då gjorde ansiktets möte med asfalten minst sagt annorlunda. En ganska stark doft av sprit kom emot mig när jag vände honom. Har han druckit? frågar jag kompanjonen.
– Oh yes, säger han, och visar på internationellt teckenspråk med tummen, ni vet, mot munnen. Ja, vafan ska han göra, tänkte jag.
– Förstår han svenska?
– A little, a little svenska. Romani, romani! svarar kompanjonen. No home, no home, fortsätter han.
En förbipasserande till stannar och frågar hur det går. Både bra och dåligt, svarar jag och sväljer gråten samtidigt som jag håller om och masserar den stackars mannen över ryggen alldeles för intensivt att han vaknar till och ber mig sluta. Vi skrattar åt det hela en stund och jag tänker att jag måste separera mina behov av att vara behövd från andras behov och världens. Hur olika det är. Och jag tänker på träden igen. Hur olika de är. Ungefär där, mitt i den tanken, kommer ambulansen och vi som stannat kan lämna över med gott samvete åt de något mer professionella medmänniskorna.
Jag sätter mig i bilen och börjar öva mig på att separera. Separera mina problem från världens problem.
För att få ihop det hela, måste jag separera.
Över 65 miljoner människor på flykt.
Diskmaskin på landet?
En skadad rom utan eget bo.
Var ska vi bo då?
Människor som passerar.
Jag själv och några till som stannar.
Tacket från ambulanspersonalen.
Insikten om att de enda som följer lagen om alla människors lika värde är ambulanspersonalen. De gör ingen skillnad.
Det gör ni. Det gör vi.
Det gör jag. Jag brottas med det.
Syran i magen ökar.
Vart är vi på väg?
Och var ska vi bo?
Och hur?
Både jag och vi och de och dem och alla andra.
Var ska vi bo?
Jaa, var ska vi bo?
I stan?
Lämna landet?
I skogen?
Jag som älskar skogen. Jag älskar skogen mycket mer än havet.
Men det får man väl inte säga i den här jävla stan.
