Krönika. Frida Röhl.

2020-11-09 09:10
Puffetikett
Dagens ETC

Jag är inte coronaförnekare men jag drömmer om att få spela teater för publik

”Minnesbilden av det överfyllda Systembolaget glider samman med den tomma salongen inne på teatern. Jag kan inte släppa den.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tomheten kommer först efteråt. Vi har finputsat vår föreställning och är redo för premiär. Nerverna är på plats. Det är en underbar helt nyskriven berättelse som ska presenteras på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, skriven av en av våra främsta dramatiker Alejandro Leiva Wenger. Det finns en djup och innerlig glädje i att få ge ifrån sig det här till publiken. Och nu håller vi på med de sista små ljus- och ljudjusteringarna. Det är bara nån timme kvar till vår generalrepetition. Så ringer min telefon. Nya restriktioner får jag höra. Premiären är inställd.  Marken vibrerar lätt under mina fötter. Jag hör mig själv säga såna där kloka ord som ska sägas. Typ vi får inte falla ner i den här mörka gropen nu. Ingen har dött. Vi jobbar klart nu. Vi filmar föreställningen utan publik för att vara säkra på att vårt arbete finns dokumenterat. Jag springer iväg i en kort paus för att köpa bubbel. Det är bara en instinkt, vi måste göra en ritual, tacka varandra, skåla, vara tillsammans.

Systembolaget är överfullt. Köerna ringlar sig genom hela butiken. Människor armbågar sig fram mellan hyllorna och den där tejpen på golvet är det ingen som tar särskilt mycket notis om. Under kvällen håller jag mig upprätt. Skålar, tackar, skrattar, men det där tunga gnager.

Nästa dag infinner sig tomheten. Det gör den alltid hos oss regissörer efter en premiär, men den här gången är det annorlunda. Minnesbilden av det överfyllda Systembolaget glider samman med den tomma salongen inne på teatern. Jag kan inte släppa den. Det är någonting som inte stämmer – 50 personer får inte gå in på en teater och sitta med stora avstånd samtidigt som en slags tokshopping tillåts i huset intill. Olika forskningsprojekt i München och i Leipzig har genomförts under hösten för att undersöka om människor blir smittade av att gå på föreställningar. Resultaten är lovande, risken bedöms som mycket låg. Försöker formulera mig. Blir arg. Men på vad? Letar ord och riktning.

Någon vecka tidigare skriver kulturchefen Björn Werner i GP att vi kulturarbetare har samma inställning till Corona som klimatförnekare har till klimathotet. Ett påhopp som gör den kaxigaste mållös. Jag trodde i min enfald att det var på dessa sidor min malande känsla av att något är fel skulle formuleras.

Jag är inte coronaförnekare men jag drömmer om att få spela teater för publik.

Vara i de där ögonblicken där man kan höra en knappnål falla eller skratt som aldrig vill ta slut. För teatern kan vara magi, kan ge en lisa för själen när det är svårt att vara människa.

Konst, teater, musik och all annan form av IRL-gestaltande för en publik är en demokratisk livsluft. För att kunna Hålla i och Hålla ut behövs teatern mer än någonsin. I kris behövs kultur. Det ger oss ryggraden tillbaks. Eller andrummet. Eller tanken som får gå lite längre än den vanligtvis hinner eller mäktar med.

Det är inte floskler. Jag tror på det här. Annars hade jag inte valt att lägga mitt liv på en konstform som tar hela mig i besittning. Det är mitt jobb att göra mitt yttersta och lite till för att ge åtminstone några tillgången till de upplevelserna.

Jag önskar att Stefan Löfven skulle inleda nästa presskonferens så här:

Kära medborgare! Teatern behövs mer än någonsin. Ta cykeln dit. Följ deras noggrant genomarbetade och säkra vägar in i scenrummet. Och ta cykeln hem. Ni behöver det mer nu än någonsin.

Det är såklart lika osannolikt som det var i januari att världen skulle drabbas av en pandemi.

Höstlöven gnistrar i solen. Jag springer i skogen för att komma ut ur tomrummet. Det börjar bli kallare. Jorden snurrar, mina andetag blir allt intensivare. Människor promenerar runt mig. Ett äldre par pussas. Världen är sig lik men ingenting är som det var. Och kanske är det så det är. Ingenting kommer någonsin bli som det var. Corona har förändrat världen. Corona har ställt in vår fina premiär.

När jag flåsar fram i höstsolen bestämmer jag mig för att vägra ge upp min tro på teatern.

Jag kommer kravla mig upp ur den mörka gropen. Och publiken också. Tillsammans får vi formulera den nya premissen för teaterns vara.

Plus & minus

Plus: Den vackra hösten

Minus: Sömnbristen efter usa-valvaka

Frida Röhl
Frida Röhl 

Skådespelare, regissör och konstnärlig ledare för Folkteatern.