Citatet tillskrivs Gustav II Adolfs och drottning Kristinas rikskansler Axel Oxenstierna.
Jag kom att tänka på Oxenstiernas dystra insikt när jag läste vad Centerpartiets riksdagsledamot och bostadspolitiske talesperson Ola Johansson anser om Hyresgästföreningens oro över regeringens och samarbetspartiernas avsikt att införa marknadshyror:
"Vad Hyresgästföreningen egentligen oroar sig över är att den vetorätt i hyressättningen de besitter försvinner och att 200 miljoner kronor som hyresgäster årligen måste avstå i förhandlingsavgifter inte längre medverkar till att finansiera deras opinionsbildande.” (GP Debatt 2/7 - 2019)
Det är osannolikt dumt skrivet och djupt oroande att en politiker med den inställningen till hyresgästernas fackförening har inflytande över framtidens bostadspolitik.
Hyresgästföreningen har inte vetorätt över hyressättningen. Vad som är en rimlig hyra avgörs i förhandlingar och ytterst av Hyresnämnden.
Förhandlingsavgifterna finansierar Hyresgästföreningens verksamhet på samma sätt som fackföreningsavgifter finansierar fackföreningarnas verksamhet. Båda med syfte att främja och skydda medlemmarnas intressen.
Fackföreningarna förhindrar att arbetsgivare utnyttjar sitt övertag till att erbjuda oskäligt låg lön till de som måste ha ett jobb.
Hyresgästföreningen förhindrar att fastighetsägare utnyttjar sitt övertag till att kräva oskäligt hög hyra av de som måste ha en bostad.
Ensam är inte stark, vare sig på arbetsmarknaden eller hyresmarknaden.
Ersätts förhandlade hyror med marknadshyror, vilket är vad Ola Johansson och Centerpartiet vill, blir det upp till var och en att själv förhandla om hyran med hyresvärden. Gissa vem som står stark i den förhandlingen!
Men sånt bekymrar inte Ola Johansson. Han avvisar rädsla för stora hyreshöjningar och skriver att ”vad som sker är att fler hyresrätter frigörs med en ökad rörlighet”. Fast är det inte just stora hyreshöjningar som åstadkommer den ökade rörligheten? Denna förskönande omskrivning av att de som inte har råd att bo kvar när hyran stiger tvingas flytta.
Vart de skall flytta tycks inte heller bekymra Ola Johansson. I stället skriver han att ”de goda exemplen på väl fungerande hyresmarknader i andra länder är många.” Vilka dessa är redovisar han inte. Inte en enda. På så vis slipper han diskutera att länder med marknadshyror antingen har slum eller särskilt subventionerade sociala boenden för dem som inte kan betala marknadshyror.
Att kräva marknadshyror utan att redovisa var de som inte kan betala skall bo är ansvarslöst. Det är också ansvarslöst att inte med ett ord beröra den segregering som blir följden om hyrorna släpps fria i attraktiva områden.
Ola Johansson stöder sig på flera välkända nationalekonomer när han hävdar att avreglering och fri hyressättning ”är bra för utbudet”. Det vill säga att marknadshyror ökar tillgången på hyresbostäder.
Sambandet är inte alldeles glasklart. Vi kan räkna med att tillgången på dyra lägenheter kommer att öka, dels genom nyproduktion, dels genom att äldre lägenheter får höjda hyror varvid tillgången på billiga äldre lägenheter minskar.
Men bostadsbristen handlar inte om brist på dyra lägenheter. Bostadsbristen handlar om brist på lägenheter som människor med vanliga inkomster har råd att hyra.
Varför höjda hyror skulle leda till fler billiga lägenheter återstår för Ola Johansson att förklara. På en fri marknad gäller som bekant vinstmaximering.
Teorin bakom Ola Johanssons och andras krav på marknadshyror är att fri prissättning skapar balans mellan utbud och efterfrågan - i teorin. Producenterna producerar det konsumenterna vill betala och så mycket som kunderna efterfrågar. Därmed uppstår inga köer - i teorin.
Det Ola Johansson och andra förespråkare för marknadshyror väljer att bortse från är att hyresbostäder inte är en marknad i vanlig mening.
Den som inte har råd att köpa den billigaste bilen, som det är lönsamt att producera, kan ta bussen, cykla eller gå. Men att avstå från att bo är inte ett fungerande alternativ. Det är därför länder med marknadshyror och utan socialt boende har slum och kåkstäder.
Att bo är inte ett konsumtionsval utan en nödvändighet. Marknaden kan reglera tillgången på småhus och bostadsrätter. Men tillgången på hyresrätter med överkomliga hyror är ytterst ett socialt ansvar. Det förutsätter ett regelverk som förhindrar hyresocker och ett förhandlingssystem som inte lämnar det bostadssökande ensam inför fastighetsägaren.
