Krönika. .

2014-01-17 11:00
Frida Holmqvist är socionom, feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.
Frida Holmqvist är socionom, feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.

En sorts fåfänga med status

I närheten av där jag bor ligger en barberarsalong. Tydligen är det Göteborgs finest, i alla fall enligt dem själva. Hur som helst så har de fullt upp. Varje gång jag passerar är salongen full av män i rutiga skjortor, sotarmössor och rejäl ansiktsbehåring. Häromdagen var det fest på gång. Whiskey serverades och samtliga i lokalen var fullt upptagna med att närgånget granska varandras skäggväxt, det plockades och speglades. Det såg ut som att de hade det mysigt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag ser inget konstigt med att gå och fixa skägget. Det måste helt klart vara svårt att få styr på något som det närmsta kan beskrivas som könshår. Men vad är det egentligen som händer när män i grupp ger sig i kast med vad som traditionellt och tröttsamt betraktas som kvinnligt, ytlighet. Jo, helt plötsligt är detta något som berör allmänheten. Det är dessutom statusfyllt och något som förhöjer deras manlighet. Och då ska det ryggdunkas.

Facebook och instagram är fyllda av selfies på män med skägg. Det finns tydligen något som heter skäggets dag och jag får inbjudningar till skägg-galor och skäggfester där årets skägg ska koras.

De gånger jag vistas på lokal med vänner med skägg så dyker det i nio fall av tio upp någon annan man. Bekant eller främling som kommenterar, ger komplimanger och allmänt krumbuktar sig. Jag unnar alla en komplimang. Men visst kan jag känna lite avundsjuka över att män får fritt spelrum att fokusera på yta på detta sättet, och visa upp det utan att någon gör dem till objekt eller förminskar dem. 

Det är svårt att föreställa sig att kvinnor skulle kunna ge sig hän åt något liknande utan att det skulle slå helt fel. Tänk om kvinnor med stora bröst skulle stå i en glassig retro underklädesbutik och klämma på varandra, posta bilder på instagram med dagens pattar och bjuda in till tuttkalas. 

I en jämställd värld fritt från sexualiserande av kvinnans kropp, där samhället kräver vissa attribut på grund av ideal, men samtidigt skuldbelägger uppvisandet av de samma, hade det kanske gått fint. Men idag har jag svårt att se att det skulle ske utan att någon (många) skulle tycka att det var lämpligt runkmaterial och att andra kvinnor skulle tycka att det var ett osunt behov av bekräftelse.

För som i många andra sammanhang blir även yta, i alla fall som i det här fallet med skägg, förknippat med prestation. Och med det så försvinner det fula och förbjudna, för det går inte att hitta en enda synonym till prestation med negativ laddning.

Kan vi inte börja med att kalla saker för vad de är, oavsett kön? 

Fåfänga är fåfänga. 5:2-metoden är ingen metod utan bantning. Surdegsbakande är inget annat än att baka bröd med lång jäsningsprocess. Och byt namn på mustaschkampen till prostatakampen. För är hår i fejset verkligen något att kämpa för?

Frida Holmqvist är ETC Göteborgs nya krönikör. Hon arbetar även som socionom, är feminist, skriver på en bok och har som nyårslöfte att bara läsa kvinnliga författare i år.

Bäst & sämst

Bäst: 2014–valår. Gör om gör rätt.

Sämst: 2014–valår. Orimligt mycket fokus i media på vad jag som individ kan få extra i plånboken, istället för på dem som har det sämst i samhället.