Placera dig själv i vilken förort du vill och ta en promenad. Inom kort kommer du att se affischer om förebilder och inspirationsföreläsningar. Somliga lokala från området, andra hämtade utifrån. En god insats för att motivera ungdomar att följa sina drömmar. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har suttit och lyssnat själv, ibland har jag till och med varit den som arrangerat föreläsningen. Men jag kan inte undgå det faktum att jag alltid tänkt ”kul för dig, men hur påverkar detta mig?”.
Förebilder och inspirationsföreläsare som kommer och berättar sina hallelujaberättelser om vägen från misär till doktorstitel. ”Kan jag, så kan du också”, ett tankesätt som utgår från förfall, från misslyckande, från en omöjlighet till en framtid med en så kallad statusfylld yrkestitel.
I går hörde jag min granne och broder, Rami Al-Khamisi, presentera sin rapport ”Rörelsejuristerna”. Och jag slapp äntligen den känslan. Det här var inte en individ som berättade för mig om sin välsignade berättelse, utan det var en person som dissekerade strukturen och utmanade oss att ta oss an den, tillsammans, i våra olika fält. Progressivt arbete för att förändra en djupt ingrodd, förnedrande och nedvärderande tankebana.
Individens framgång imponerar inte på mig, det är kollektivets framgång som är imponerande. Öppnas vägar för en hel grupp som ständigt stigmatiserats och hållits utanför, då har vi lyckats. Tre olika wonderchilds från miljonprogrammen som hyllas som specialfallen med framgångsrika karriärer är ingen framgång för området.
För varje bravo-historia finns fler krossade drömmar. Bana väg istället, låt inte ditt ego göra dig till diamanten i öknen. Når du en position där du kan påverka och influera, gör det. Låt dig inte bli bekväm i arbetsrutinen som förstärker strukturens exkludering.
Hur uppnår vi förändring om våra förebilder endast öppnar sin egen dörr och sluter den efter sig? Att ta sig fram i arbetsmarknaden som normbrytande medborgare är som att försöka finna dörren ut i ett mörkt rum fullt av minor. Du måste trampa rätt och ha väldigt mycket tur för att finna den dörren. Risken för att du fälls av hinder på vägen är skrämmande.
Uppmuntrande ord som att ”du finner dörren bara du jobbar tillräckligt hårt” väger lätt gentemot den praktiska gesten att bidra med en ficklampa för att andra ska undvika minorna.
Vi ska inte ens behöva inspirationsföreläsningar i förorten med personer som har råkat nå höga arbetspositioner. Det ska vara en självklarhet att våra kompetenta systrar och bröder besitter de platserna. Varje granne är en förebild.
