Jag parkerar min bil i anslutning till entrén. Parkeringsautomaten är trasig så jag får gå in på parkeringsbolagets app för att betala. Den har registrerat min tidigare bil så jag är noga med att byta registreringsnummer, och sen betalar jag för den korta tid jag ska vara inne på besök. Stackars alla äldre, hinner jag tänka. Eller de som inte har en smartphone. Det går inte att betala utan en sån. Efter mitt läkarbesök möts jag av en gul lapp under vindrutetorkaren. Omöjligt, tänker jag. Det är ju betalt. Jag börjar ringa numret som står på baksidan. De hänvisar mig till ett annat bolag som i sin tur hänvisar mig tillbaks till det första numret. Jag blir alltmer rasande. Jag pratar med en man som säger att han ser att jag betalt men för ett annat registreringsnummer. Men jag ändrade ju det, invänder jag. Ja, säger han, men då skulle jag ju ha sett det. Men jag gjorde ju det, försöker jag igen. Ja men det syns inte här, svarar han. Men jag säger ju att jag gjorde det. Du tror alltså mer på appen än på mig? Nej, säger han, men jag ser att den betalat för ett annat fordon. Men du ser ju att det är jag som betalat och det är ju jag som är ägare till bilen. Ja men det är inte betalat för rätt fordon.
Och så går vi runt i cirklar tills jag vrålar att han låter som en robot. Jag ringer det andra numret igen. Där är en kvinna som säger att hon inte kan ta tillbaks en bot. Men vem kan det då, frågar jag. Du kanske kan höra av dig till markägaren svarar hon. Menar du på riktigt att jag ska få fatt i en markägare med frågan om att er app inte lyckas registrera att jag ändrat registreringsnummer när jag betalat? Hon svarar mekaniskt att det är vad hon kan hjälpa till med. Jag skriker att hon ska googla humanism och att hon verkar ha upphört att vara människa. Det var ju verkligen inte snyggt gjort av mig, men det kokade över. För det är tydligen så: ingen har befogenhet att göra någonting.
Det hade varit svårt att få en tid på vårdcentralen. När man kommer fram till receptionen hänvisar de till sin online bokning eftersom de inte har några tider att erbjuda. På onlinesidan visas texten ”det finns just nu inga tider att boka”. Men den här dagen hade jag lyckats ta mig igenom nålsögat och slapp använda sjukhusets överbelastade akutmottagning för det rutinärende jag ville ha hjälp med.
Just nu pågår ju många diskussioner lite här och var om den svenska coronamodellen. Har Tegnell gjort rätt eller fel? Snarare än relevanta politiska analyser är det personkult och personhat som letar sig in på tidningarnas förstaplatser. För det är på många sätt märkligt att privatiseringen av den svenska sjukvården inte fått större fokus. Kanske har Folkhälsomyndigheten gjort felbedömningar, men brister inom den svenska sjukvården har också blivit synliga.
Under flera år har svensk sjukvård slimmats in på skelettet. Precis innan pandemiutbrottet gick Karolinska sjukhuset ut med nyheten att de skulle avskeda flera hundra läkare. Och larmen kring skrytbygget nya Karolinska har varit många. Inom vården har det flitigt räknats sängplatser och ingen ska få rulla tummarna på nattskiftet eftersom det är olönsamt. Men samtidigt har möjligheten till en privat sjukförsäkring ploppat upp. Garanterade läkarbesök inom ett par dagar. Förtur till operation och så vidare. Så när den så kallade svenska vården möter en pandemi är det en mängd olika bolag som är organiserade på helt olika sätt som gör det.
Uppenbarligen har flertalet av dem inte prioriterat luft i sina system för det oförutsedda, extra lager med skyddsutrustning eller en rimlig personaltäthet. De har agerat som de flesta vinstdrivande organisationer gjort de senaste åren: ta bort så mycket som möjligt av dina fasta utgifter! Försök att öka intäkterna. Marknadsliberal logik. Det är en viktig aspekt att ha med i historieskrivningen kring den svenska modellen.
Denna marknadsliberala logik och dess organisationer påverkar också människors kultur och sätt att vara mot varandra. Den kryper in i våra intonationer och tilltal, i vårt språkbruk och värderingar. Plötsligt ska alla frågor backas och återkopplas. Ingen är ansvarig. Det är aldrig den som fattat ett beslut som kommunicerar det. Regelverk upprättas som går att slå i huvudet på den som gör fel. Ibland går det så långt att människorna inte syns bakom reglerna. Statusen har förskjutits. Ingen har befogenhet att göra någonting.
Jag minns för många år sen när jag kom hem från en tågluff, bestulen på mitt Interrailkort med väldigt lite pengar på fickan, och en snäll konduktör på SJ lät mig åka gratis på tåget från Malmö och hem. Idag hade han fått sparken. Under den stora flyktingvågen 2015 stötte jag på en hel del konduktörer som stod och vrålade på engelska till rädda flyktingar att de hade fel resehandlingar. Människor satt tysta. När jag försökte ingripa blev jag ombedd att hosta upp 2 500 kronor för mannens biljett. Tåget var inte fullt.
Den metalliska rösten hos parkeringsbolaget telefonist skorrar i mina öron. Den vittnar om en tid som förlorat sitt mänskliga ansikte. Som glömt vad det innebär att vara människa. Att alla regler bär på ett inneboende undantag.
Kulturer skapar de individer de behöver. Idag behöver vi nya subkulturer som vågar växa sig starka. Som kan återupprätta människan och utifrån henne bygga de organisationer hon behöver. Ge henne befogenhet att vara människa.
