Krönika. Gert Gelotte.

2021-01-26 09:12
Puffetikett
ETC Göteborg

Covid-19 vidgar hålen i välfärden, hål som kan lagas – om vi vill

”Så har det varit länge. Bara den som håller för både ögon och öron kan förbli okunnig om att det finns allvarlig fattigdom i Sverige.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Göteborg!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är en vanlig idé att alla har mat på bordet. Vi vet att det inte är så, läser jag i Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport.

Covid-19 har på många sätt blottlagt det svenska samhällets brister. Vi behöver förbättra vår krisberedskap. Det är uppenbart. Men vi behöver också fråga oss vart folkhemmet är på väg. Det som inte känner till ”några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.

I fattigdomsrapporten konstaterar Stadsmissionen att de sociala rättigheter som följer med medborgarskapet inte längre är någon garanti för att svenska medborgare får den hjälp de är berättigade till när de behöver den.

Så har det varit länge. Bara den som håller för både ögon och öron kan förbli okunnig om att det finns allvarlig fattigdom i Sverige. Även så kallad matfattigdom. Alltså svenskar som inte kan äta sig mätta varje dag om de inte får hjälp med mat från Stadsmissionen eller någon annan frivilligorganisation. Enbart Göteborgs Stadsmission serverade 50 000 mål mat 2018, matkassar och brödpåsar oräknade.

Just nu pumpar staten ut pengar för att rädda företag och jobb i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det är bra. Men när det finns så mycket pengar och god vilja när det behövs borde det då inte också finnas en slant och en tanke över för hålen längst ner i vårt sociala skyddsnät?

Om matfattigdomens omfattning finns bara vaga uppskattningar. Magnus Karlsson, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och vid Linnéuniversitetet, citerar i sin rapport ”Matfattigdom i Sverige” en undersökning gjord 2012. Enligt denna ”upplevde mellan en och fyra procent av den nordiska befolkningen (i högre grad kvinnor och ensamstående föräldrar) svår osäkerhet kring tillgången på mat.”

Matfattigdomen är således ingen nyhet. Det nya är att Covid-19-pandemin tydligt förvärrar fattigdomen, gör fler svenskar beroende av mathjälp.

Att jag betonar orden svenskar beror inte på att jag anser att de har större moralisk rätt att få äta sig mätta än andra innevånare i Sverige. Det anser jag inte! Mat i magen, kläder på kroppen, en säng att sova i och tak över huvudet är universella mänskliga rättigheter som inte borde göras beroende av juridisk status.

Att jag ändå skriver som jag skriver beror på att svenska medborgare och innevånare med uppehållstillstånd har laglig rätt enligt socialtjänstlagen till ekonomiskt bistånd om de inte kan försörja sig på något annat sätt.

Denna lagliga rättighet fungerar inte som avsett. Och som sagt: Covid-19-pandemin gör ont värre.

Nya grupper av hjälpsökande har måst ställa sig i frivilligorganisationernas köer för att få ett mål mat, en kasse mat eller en påse bröd. Det handlar ofta om personer som under flera år levt på timanställningar, kanske som taxichaufförer eller biträden i hemtjänsten och som bott svart i andra hand. När de inte får några timmar har de varken inkomst eller rätt till bistånd.

”Det som jag lagt märke till är en ökning av hjälpsökande män. Från att förut klarat sig på svartjobb eller tillfälliga jobb, så har möjligheten till dessa jobb minskat/försvunnit, berättar Marie-Louise Marek som är diakon i Tynnereds församling.

Det handlar om människor som får sin sjukpenning indragen och som varken har jobb eller a-kassa. Bor de i bostadsrätt måste de sälja bostaden för att få försörjningsstöd. Men var skall de sedan bo?

Det handlar om ensamstående kvinnor med tonårsbarn och svag ekonomi, som blir ännu svagare när skollunchen måste ersättas.

Det handlar inte minst om människor som levt i årtal på försörjningsstöd, där Covid-19:s konsekvenser sliter håll på en redan tunnsliten familjeekonomi.

”De som söker hjälp har ofta försörjningsstöd, låg ersättning från Försäkringskassan eller låg pension som gör situationen svår, speciellt i slutet av månaden”, säger diakon Majvor Dahlman som förestår diakonicentralen i Lundby församling.

60 procent av Stadsmissionens insatser går till människor med långvarigt bidragsberoende. Oftast handlar det om utdelning av mat. Var fjärde mottagare är svensk medborgare.

Så vad kan vi göra?

Sveriges stadsmissioner vill att riksdagen beslutar om en nationell fattigdomsstrategi. Det är ett bra förslag som är lätt att konkretisera.

Det är nödvändigt att lindra Försäkringskassans stränga regeltillämpning.

Det är nödvändigt att täppa till hålen i a-kassan.

Men framför allt är det nödvändigt att se över försörjningsstödet så att det blir vad det sägs vara enligt Socialtjänstlagen:

Att ”den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.”

Då är det inte okej att människor lever i åratal på ett försörjningsstöd som är avsett som hjälp för stunden. Att det är så är en del av förklaringen till varför vi har mat­fattigdom i Sverige.

Plus & minus

Plus: 14-åriga Margret Salibi, född i Sverige får stanna i Sverige. Migrationsöverdomstolen motiverar med Barnkonventionen.

Minus: Liberalernas ledare i Göteborg Axel Darvik gör som partiledaren. Öppnar samarbetsdörren till Sverige­demokraterna.

Gert Gelotte
Gert Gelotte 

Socialliberal skribent med fokus på allas lika värde.