Hur ser Göteborg ut i framtiden? Finns Göteborg kvar? Finns städer kvar? Det beror på hur vi lyckats lösa hållbarhetsfrågorna.
Det postfossila Göteborg är en plats där vi kan ha plats för grönska för rekreation, biotoper och nära matproduktion. Det är en plats där vi förflyttar oss mindre, och på smartare vis. Precis som i Paris så kan vi skapa 15-minuters-staden, där allt man behöver komma åt under sin dag finns inom nära räckhåll till fots eller på cykel.
Vi kommer att kunna blicka tillbaka på just den tid vi lever i som en tid då vi hade asfalterat halva stadens yta, och for runt frenetiskt i fossilbilar som fjällämlar på väg utför stupet.
Vi kan berätta för de klentrogna barnbarnen om en tid då kajerna var lastbilsparkeringar och motorvägar skar sönder staden.
Jag tänker ofta på de stora asiatiska städerna då jag tänker på framtiden. Tokyo, förvånansvärt småskaligt, väldigt lite bilar för en så stor stad, och ingen parkering alls på gatumark. Långt in i centrala delar så löses kvarteren då och då av med ett risfält. Seoul, med cykelvägar in i hjärtat av staden, genom tunnlar och längs kajer. Kinesiska mångmiljonstäder där man flyter fram i ett hav av elscootrar, med ett lätt svirr av däcken som det enda ljudet.
Varje tid skapar sina bilder, men vår bild av framtiden blir ofta väldigt hightech, med flygande bilar och broar kors och tvärs över staden. Göteborg kommer att vara förvånansvärt igenkänningsbart i framtiden, och hightechen kommer att vara småskalig. Pizzan kommer med drönare i stället för att cyklas fram av en underbetald gigarbetare.
Bilar kommer att finnas, men inte så många, inte fossildrivna, och de kommer inte att få köra fort i staden. Detta gör staden till en vänligare plats för barnfamiljer. De förarlösa fordonen kommer att vara den kapillära kollektivtrafiken, en tjänst mer än en ägodel, som tar en sista biten från tågstationen.
I Paris görs kajmotorvägar längs Seine om till plats för människor. Även i Göteborg återerövrar vi platsen vid vattnet, och gör framsidor av baksidorna. Det framtida Göteborg bygger husen tätt, lämnar den orörda naturen i fred för de kommande generationerna och skapar fantastiska offentliga platser, torg och parker.
Nadja Aria-Garystone
Ordförande RFSL Göteborg
De 400 år som kommer ska vara fyllda av jämlikhet, mångfald och likabehandling. Det är inte så i praktiken. RFSL Göteborg möter särskilt sårbara målgrupper inom vår community som lever i ett extremt utsatt läge, speciellt nu med tanke på pandemin. Det är isolering på grund av den sociala distanseringen, men också att heteronormativa föreställningar och heteronormen i samhället dessvärre inte har reducerats i den mån som vi hade hoppats. RFSL Göteborg fyller 50 år i år och gjort ett ett gediget stort arbete, men jag har varit ordförande i ett år nu och faktiskt blivit väldigt chockad över hur stilla samhället och Göteborg har stått när det kommer till likabehandling utifrån HBTQAI+ communityn. Den bästa visionen hade ju varit att alla hade haft lika rättigheter och att heteronormativa föreställningar inte skulle vara så rådande. Det tror jag faktiskt att vi skulle kunna uppnå om fler instanser och aktörer går samman och samarbetar, då blir det mer slagkraftigt och man får en helt annan handlingskraft. Det görs ju insatser i Göteborgs stad, man har till exempel HBTQ-rådet, West Pride och Polisens demokrati- och hatbrottsråd. Men de få tillfällen som communityn bjuds in till är antingen till Pride-festivalen. eller så är det hatbrotts- eller demokratigrupper. Det är alltid betoning på utsatthet och att man är en sårbar grupp. Jag tror på att involvera communityn mer i vardagliga frågor i styrgrupper, inkluderande sammanhang som inte alltid kopplas till deras sexuella preferenser. Att de istället skulle vara inbjudna för att de besitter stor expertis – bland annat kring utanförskap och utsatthet, men också av styrkan att kunna stå stadiga när det kommer väldigt högerextrema vindar mot dem.
Det skulle kunna vara inom nya innovativa idéer kring civilsamhället. Vår målgrupp vänder sig mest till civilsamhället för att det kan kännas som att statliga myndigheter, kommuner, med flera kanske många gånger inte bemöter dem på samma sätt som civilsamhället gör. Så drömscenariet vore om communityn är med och formar folkrörelsen och civilsamhället med fokus på MR och allas lika värde och att människorna ses som starka kämpar som också kan föra allas talan.
Rationellt sett så kommer det ta lång tid att nå dit, men vi har inget annat val än att se till att detta förverkligas snarast. Vi från RFSL kommer att ta ett stort ansvar och hoppas att våra samverkanspartners kan delta. Jag vill vara visionär och tänka att det kan ske snarast, hellre än att säga att det tar 50 år. Det är ett prioriterat område och målgruppen finns – det borde ha skett i går, så om inte i dag så i morgon.
Berättat för Hanna Strömbom
Lydia Sandgren
Författare
En sak som jag tänker mycket på är hur den stad vi bor i nu och den som ska komma kan samexistera. I ”Samlade verk” har jag rört mig mycket i miljöer som till viss del är utplånade, som delar av Haga och Majorna. Ett av mina stora helgnöjen är att gå långa promenader och kolla på byggnader. Häromveckan var jag på Hisingen där det ju vuxit upp som en helt ny stadsdel längs vattnet och där man håller på att bygga Karlastan med det enorma tornet som nån sorts jättefallos som bara ska stå där rakt upp, som ett utropstecken. Tidigare i livet var jag brevbärare och hade replokal i den delen av staden och det var ju asdött där då. En rörelse som sker nu är att man gör plats för människor, bostäder och levnadsutrymmen där det tidigare varit bortglömda och outnyttjade platser, det gläds jag åt väldigt mycket. Samtidigt som jag blir beklämd och bekymrad när man nu fortfarande river gamla hus. Jag vill understryka att det ju kan finnas anledningar som jag inte begriper, mitt perspektiv är estetiskt och historiskt. Men nu har några kvarter vid Pusterviks rykt och så ska man bygga flotta bostadsrätter istället. Jag tycker att det finns ett värde i att bevara hus som är gamla och att låta staden växa runt om dem, istället för att man river och raderar byggnaderna.
Jag och mina kollegor på psykiatrimottagningen i Gamlestaden sitter i SKF:s gamla byggnader, i ett hus som en gång var huvudkontor. Att vi kan ha en psykiatrimottagning i en vacker lokal där det är fint och inte undanskuffat i ett deppigt industriområde, det är något med att ha en vårdinrättning som är värdig och vacker. Att offentliga platser som människor måste vara på, eller är hänvisade till, kan få vara på platser där det finns historia och skönhet, däri finns ett stort värde som jag tycker att man ska värna om. Att inte förblindas bara av praktiska eller ekonomiska hänsyn. Om jag finge bestämma så tycker jag att det är snäppet bättre att offentliga lokaler får gå före privata för att nyttja gamla byggnader, eftersom de blir tillgängliga för en mycket större del av stadens befolkning och inte bara de som har pengar. Om staden är helt utlämnad åt ekonomiska intressen så tror jag att det som händer är att den dör. Åtminstone stadskärnan och de områden som är ekonomiskt intressanta på nåt sätt. Jag fattar om man kanske inte kan hejda det förloppet, men man kan kanske spä ut det i alla fall. Jag tror inte att jag är ensam om den tanken.
Och hamnen som den en gång var kan aldrig bli igen, Södra älvstranden kommer aldrig att vara fullt av master och lyftkranar, men det kan ju vara en plats för människor som rör sig där och äter, dricker och träffas och på så vis har förbindelser med Göta älv. Kranarna fyller kanske ingen praktisk funktion nu, men att låta dem vara kvar som en slags monument som påminner om stadens arv och är en slags förbindelselänk till historien, det tror jag att staden har glädje av att bära med sig in i framtiden. Min syn på utveckling rör sig kring nån dialektisk rörelse mellan att bevara det historiska och att låta staden växa i den riktning som den behöver växa. Man kan inte heller leva i ett jävla mausoleum, Göteborg blir större och större för varje år och så har det ju varit historiskt sett. Och så tänker jag på ”allmännyttan”, det är ett så fantastiskt fint ord. Att allmänheten ska ha nytta av det är så djupt sympatiskt. Det skulle jag så gärna vilja att Göteborg tar med sig in i framtiden, den andan på nåt vis.
Berättat för Hanna Strömbom
