– När man har en bakgrund där man är ganska utsatt, så har man ett behov av att bli någon och tillhöra något, att passa in någonstans där man blir accepterad. Miljön är ganska aggressiv och det passar ganska bra som arg tonåring som inte mår så bra, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Stigmatiserad i skolan
Sofia gick inte till lektionerna, utan hängde mest på skolan för att träffa likasinnade kompisar i korridorerna. Skolan placerade henne i ett speciellt klassrum.
– De satte mig i en barack ihop med massa högerextrema killar. Vilket gjorde att man blev ännu mer stigmatiserad, att ”ni hör inte hemma på skolan om ni beter er så här”. Då puttas man ännu längre i den riktningen. De här killarna tillät inte att jag gjorde någon skoluppgift, säger hon.
Några av hennes högerextrema vänner hade bekanta som var lite äldre, som hon också började hänga med på fritiden. Samtidigt fanns det många i samhället som hade liknande åsikter.
– Vi hade en samlingspunkt där vi träffades. Hade man inget att göra så träffades man där. Många av de äldre hade börjat koppla ihop sig med högerextrema organiserade grupper. Då blev jag inbjuden på lite fester och så, säger Sofia och berättar att de äldre delade ut klistermärken som de yngre skulle sätta upp och bjöd på alkohol på festerna
– Det var mycket våld. Det var ofta stora slagsmål på helgerna. Man samlade ihop ett gäng och åkte in till Komarken för att slåss, som en nöjesgrej. Det är ett invandrartät område som hade sina grupperingar.
Enda alternativ till ensamhet
Sofia tror att hon hamnade i de högerextrema kretsarna för att kändes som hennes enda alternativ till ensamhet. Det var aldrig det politiska budskapet som höll henne kvar, det kom bara på köpet.
– För att kunna bryta sig ur något destruktivt så behöver man ha ett bra alternativ och jag hade inte det. Jag är uppväxt med föräldrar som inte mått bra, jag har själv inte mått bra och jag gick inte till skolan, hade inga betyg och skulle aldrig lyckas den vägen, säger hon.
Hon saknade stöd från vuxna runtomkring sig och började släppa taget om skolan. Men så blev hon ”intvingad” i Toleransprojektet av lärare. Det innebar att hon bland annat fick åka med på en resa till förintelseläger och lära sig om nazismen. Det blev Sofias vändpunkt. Hon var med på redovisningar, fick byta klass och blev mer accepterad av klasskompisarna. Men viktigast var att hon fick kontakt med vuxna som hon kunde lita på. När hon sedan fick flytta till en fosterfamilj och byta skola kunde hon helt bryta med sitt gamla jag.
– Jag kunde känna mig accepterad utan den här identiteten, jag var ok ändå. Många av de vuxna var ett stort stöd efteråt. Under många många år kunde man vända sig till dem och prata.
