Debatt: Yimbys roll i Göteborg är olycklig

De samstämmiga svaren från V, MP och Yimby är en utmärkt illustration av min kritik mot den olyckliga roll Yimby har givits i Göteborgs stadsbyggande. Argumenten är enhälliga: Skanstorget är för stort, den täta blandstaden är idealet, UN-Habitat har recepten för en hållbar stad och vi bör läsa Jane Jacobs och Jan Gehl.

Och inget fel i det. Förtätning har fördelar. Jacobs och Gehl har funnits med i samtalet om stadsbyggande ända sedan 1970-talet. Problemet uppstår när de reduceras till den enda sanningen av nästan religiöst slag. Det är det jag kallar för fundamentalism. Yimby menar att de bara är ”tydliga”. Så argumenterade Yimbys ”grundare” Johannes Hulter för tio år sedan.

Det saknas en stadsbyggnadsdebatt i Göteborg hävdade han, och det kan jag hålla med om. Sättet att få igång en sådan debatt är tydliga ståndpunkter, fortsatte han, och där känner jag mig inte lika övertygad, i varje fall inte om det är ett utvecklande samtal man vill ha. Den linje Yimby idag fått med sig Byggnadsnämnden på är inte tydlig, i meningen välgrundad, utan snarare entydig, för att inte säga enkelspårig.

Jag talar nästan dagligen med olyckliga företrädare för Göteborgs stadsbyggnadskontor som känner sin professionella kunskap nedvärderad, kringskuren och rundad av byggnadsnämnden. De blir hänvisade till en ”reaktiv” roll, att svara på exploatörsdrivna förslag. För Skanstorget gjordes ett programarbete för flera år sedan som på sedvanligt planerarvis vägde in alla aspekter, inklusive de antikvariska som nu verkar vara de enda som kan stoppa idén att bygga bort Skanstorget. Det programmet förkastades på lösa grunder av byggnadsnämnden.

Här finns en skillnad i kunskapssyn som blivit alltmer uppenbar på många områden i samhället. Politiker, och lobbyister, vill ha enkla svar på svåra frågor, helst i siffror. Den professionella kunskapen är en erfarenhetsbaserad omdömeskunskap som söker sig fram utan givna svar. För den som vill förstå mer av detta kan jag varmt rekommendera Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans:

En uppgörelse med pedanternas världsherravälde”, som omväxling till Jacobs och Gehl.

Konsekvenserna av den pågående avprofessionaliseringen har V-MP-Yimby inget att säga om. I debatter har tvärtom det populistiska argumentet hörts att professionella synpunkter är uttryck för ”en elit som vill hindra folk att få det de vill ha”. Inte heller har V-MP-Yimby något att säga om vad en exploatörsdriven planering innebär, när den låter den verkliga eliten, den ekonomiska, styra. Vad tycker de om ett samhälle av privat lyx och offentlig åtstramning?

I den nu pågående kulturrevolutionen verkar det vara ”hellre blå än expert” som gäller, inte ett dugg mindre politisering än Maos ”tydliga” linje. I väntan på ett samtal om stadsbyggande måste jag erkänna att jag känner sorg för Göteborg. Hur kunde det bli så här?