Debatt. .

2019-10-01 09:48
Demonstration 2018 till minne av al Nakba och för att protestera mot ockupationen av Palestina och fördrivningen av palestinierna. Bild: Fredrik Persson / TT
Demonstration 2018 till minne av al Nakba och för att protestera mot ockupationen av Palestina och fördrivningen av palestinierna.
Puffetikett
ETC Göteborg

Sverige måste få EU att erkänna Palestina

Sverige har sedan flera år erkänt Palestina som stat. Nu måste regeringen sätta in särskilda resurser för att få med övriga EU-stater, anser dagens debattör.

Sverige har med rätta fördömt Rysslands annektering av Krim och det som händer i Ukraina. Men det sker en annan ockupation och annektering, nämligen i Palestina, på Golanhöjderna och i Gazaremsan som inte nämns i sammanhanget. Israel tar över bit för bit, vilket väcker mindre uppmärksamhet, kanske det sker ett fördömande som emellertid snart glöms bort. Det är ju ett så litet intrång. Just nu lovar premiärminister Netanyahu att ta över en del av Jordandalen, förresten ett gammalt önskemål. Det råder ingen tvekan om att Israels långsiktiga mål är att helt ta över de ockuperade områdena och därmed skapa ett Storisrael.

I diskussionen efter statsminister Löfvens regeringsförklaring blev det mest en fråga om hur Sverige skall kunna återupprätta normala diplomatiska förbindelser med Israel. Man fördömde på sina håll Margot Wallströms aktiva agerande men glömde att den som varit mest aktiv av alla utrikesministrar var Sten Andersson. Nu när Margot Wallström avgått sätter man sin lit till den nya utrikesministern Ann Linde. Men det är ju Israel som brutit den diplomatiska kontakten, inte Sverige. Vårt enda brott är att att ha erkänt Palestina som stat. Man hävdar till och med i debatten att Sverige är ensamt om erkännandet. Men här räknas bara EU. Sådär 130 andra stater i världen har erkänt Palestina. Räknas inte de? Det är också en slags selektering.

Den svenska regeringen borde sätta in särskilda resurser för att få med övriga EU-stater att erkänna Palestina. Det finns parlament som röstat för men det är regeringars sak att erkänna stater. Sanningen är att man böjer sig för Israels ockupation av rädsla för att bli kallad antisemit. Men man måste ju kunna hålla två tankar samtidighet i huvudet, dels Israel som erkänd stat, dels dess utrikes-/inrikespolitik gentemot palestinierna. Att kritisera den senare är inte en fråga om antisemitism utan helt enkelt maktpolitik.

Det internationella samfundet har vid åtskilliga tillfällen fördömt Israels ockupation. Frågan är om dessa fördömanden ska följas eller nonchaleras?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Här följer några fakta som ingen borde kunna komma förbi.

De israeliska bosättningarna är ett brott mot fjärde Genèvekonventionen från 1949. I den stadgas bland annat att ockupanten inte har rätt att flytta över sin egen eller andras befolkning på det ockuperade området och därmed förändra infrastrukturen. Idag finns det ungefär en halv miljon bosättare på palestinskt territorium, bosatta i särskilda städer och byar, bevakade av israelisk militär. De har särskilda asfalterade vägar som palestinierna inte har tillgång till. Det finns stora och små israeliska checkpoints över hela Palestina. Det finns andra bestämmelser i denna konvention som Israel bryter emot, till exempel att det ockuperade landet ska säkra befolkningens ”väl och ve”. Dessutom ska ockupationen upphöra inom en nära framtid. Ockupationen har nu pågått i över 50 år, trots att den en gång betecknades som tillfällig.

FN:s generalförsamlings resolution 194 den 11 december 1948 bestämde att flyktingarna skulle få återvända. Flyktingarna var vid den tiden över 700.000. Två tredjedelar av den palestinska befolkningen flydde före och under kriget 1948. För att förhindra detta beslöt Israel att inga ytterligare flyktingar, cirka 30 000 hade hunnit komma tillbaka, skulle få återvända till sina hem samtidigt som de stiftade en lag om att varje jude hade obetingad rätt att bosätta sig i Israel (”Law of Return”). FN:s fredsförhandlare Folke Bernadotte fann detta mycket märkligt. Urbefolkningen fick inte återvända medan de som aldrig bott i området fick komma utan prövning.

Efter sexdagarskriget 1967 beslutade FN:s säkerhetsråd den 22 november 1967 i resolution 242 att Israels militärmakt skulle dras tillbaka från ockuperat område. Efter oktoberkriget 1973 upprepades uppmaningen i en ny resolution, 338. Militären finns fortfarande kvar. Hänvisning till resolutionerna sker med jämna mellanrum i internationella sammanhang.

Hur besvärligt det än kan tyckas vara, måste man utgå ifrån att Sverige följer internationell lag och folkrätt även när det gäller Israel. Det är fråga om ockupation och i vissa centrala områden annektion eller införlivning.

Det palestinska folket lider under ockupation och annektion. Och västmakterna låter det ske utan större protester. Sverige borde hävda internationell lag och folkrätt även när det gäller konflikten mellan Israel-Palestina.

Evert Svensson 
F.d. socialdemokratisk riksdagsledamot (1957–1991). Ledamot av utrikes­utskott och utrikesnämnd på 1980-talet. Ordförande för Broderskapsrörelsen 1968–1986.