Debatt. .

2019-04-15 13:35
Foto: Gorm Kalletad / TT / NTB
Puffetikett
ETC Göteborg

Socialtjänstens chefer når nya höjder av cynism

Debatt av ungdomsledaren Evelina Persson.

Sedan hösten 2015 har jag ingått i en destruktiv relation med socialtjänsten i en av Göteborgs stadsdelar. Det är också så länge jag har arbetat på ett boende för ensamkommande unga i kommunens regi. Eftersom socialtjänsten är en stor och komplex apparat bör jag direkt förtydliga att jag inte specifikt pratar om enskilda handläggare. Jag förstår att de i mångt och mycket varit marionetter precis som jag själv och mina kollegor. I stället vill jag rikta fokus mot handläggarnas chefer, chefernas chefer och deras ständiga och allt hårdare ”nya direktiv” som genomförts i vår stadsdel samt staden i stort – allt i enlighet med den nya budgeten.

I ett färskt utskick om den så kallade ”nya rutinen” har förvaltningen nu nått nya höjder av cynism då man i korthet landar i att i princip ingen av ungdomarna på boendet längre kommer att beviljas en boendeplacering. Detta strax efter att områdeschefen för bistånd och service informerat oss om att boendet ska stänga den 1 juni med motiveringen att ”det inte finns någon målgrupp kvar”. Eftersom gränsen till Sverige är stängd kommer det rimligtvis inte många nya ungdomar hit, men för dem som fortfarande bor kvar i Göteborg och behöver en bostad är det kris.

Motivet är att alla Göteborgs ungdomar ska ges stöd på samstämmig grund oavsett om man kommit till Sverige som ensamkommande barn (utan kontaktnät och svenska språket i bagaget) eller om man är född och uppvuxen i landet. Nu spelar det inte längre någon roll om man är ensamstående med två barn, har stora språk- eller inlärningssvårigheter eller en tung PTSD-diagnos. För, som en av socialtjänstens chefer uttryckte sig på ett av våra möten: ”Man ska ju inte dalta med ensamkommande ungdomar, de har ju tagit sig hela vägen hit till Sverige”. Tidigare har socialtjänsten tryckt hårt på att alla ska ges en individuell bedömning men nu verkar de helt ha frångått denna ambition. Plötsligt räknas alla de ungdomar som kommit och gått genom boendets dörrar sedan 2015 som en enhetlig grupp med samma innehåll i ryggsäcken. Lägligt nog också precis i samband med att stadsdelens nya sparkrav presenterats. Nyliberalt, fräscht och som om stadens alla ungdomar, året de fyller 20 år, verkligen har exakt samma utgångspunkt.

Ett exempel på hur den ”nya rutinen” kan komma att fungera i praktiken visade sig i dagarna när socialtjänsten genom högsta chef bekräftade tidigare beslut: att boendet ska kasta ut en ensamstående mamma med stora språksvårigheter, utan kontaktnät och med två små barn, varav en nyfödd, rakt ut på gatan i mitten av maj med motiveringen att hon ”inte tillhör målgruppen och att barnen i sig är inte är ett ärende hos dem”. I utskicket ”Frågor och svar kring den nya rutinen” läser jag vidare att det ändå ska finnas ”undantag om vi uppfattar att särskilda skäl finns för det. Detta utifrån barnperspektivet och att kommunen har en utökad skyldighet när det gäller boende för barnfamiljer”. Okej. I så fall bör väl rimligtvis kvinnan och hennes två barn innefattas av denna ”undantagsregel”?

Men nej, i ett samtal med en av stadsdelens socialsekreterare får jag veta att detta ”främst gäller om man har nio barn eller fler, för då kan det ju vara svårt att hitta en lägenhet till så många”. Socialtjänsten väljer alltså – trots kvinnans desperata vädjan om hjälp, inskickade listor med bevis på att hon sökt över 70 lägenheter i mars, samt personalens hänvisningar till barnperspektivet – att neka henne hjälp. Detsamma gäller det antal personer med svår PTSD och mardrömslika trauman i bagaget som ansökt om boende med extra stöd.

Vad händer när vi i stunder av kris inte kan lita på samhällets yttersta skyddsnät? När nya rutiner presenteras som jämlikhetsprojekt men resulterar i att man ändå ignorerar några av samhällets mest utsatta? För visst verkar det som att man, i tider av sparkrav och ekonomiska prioriteringar, trots allt väljer att inte bedöma Göteborgs alla ungdomar på den samstämmiga grund man så ivrigt själv förespråkar?