Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Småpartier problem för handlingskraftigheten

Bild: Foto: TT

ETC Göteborg.

Specialintressen skulle rymmas inom tre partier.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Enligt den senaste sammanvägningen av opinionsmätningarna får Liberalerna 4,6 procent. Det är naturligtvis ett lågvattenmärke för ett parti som en gång hade 25 procent. Men de borgerliga partierna byter röster. Kannibalism, som Ulf Adelsohn, den gamle högerledaren, brukar säga. Nu har Sverigedemokraterna kommit in på den politiska planen och trasslat till det.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

I slutet av 1960-talet genomfördes ett nytt system om val av riksdag och som trädde i kraft när enkammarriksdagen genomfördes 1971. Hur ett valsystem skulle se ut hade länge diskuterats i ett par stora utredningar – Författningsutredningen tillsatt 1954 och Grundlagsberedningen tillsatt 1966 – utan att partierna hade kunnat komma överens. Varje parti räknade på om de skulle vinna eller förlora.

Ingemund Bengtsson hade i mitten av 1960-talet blivit Social-demokraternas gruppledare i riksdagen. Det kom på hans uppgift att klara ut hur det skulle vara och ur detta tänkande föddes det nuvarande valsystemet. Ett proportionellt system med riksmandat för överblivna röster i valkretsarna, och med en spärr i botten. Den blev som bekant 4 procent. Det ger 14 mandat. Det var så nära en millimeterrättvisa man kan tänka sig.

Folkpartiet ville i denna uppgörelse från början ha 5 procent. KDS hade bildats 1964 och Fp var, inte utan orsak, rädd för det nya partiet. Det gällde alltså att lägga spärren så högt som möjligt. Ingemund Bengtsson förordade däremot 3 procent (vilket var alldeles för lågt). Det blev en svensk kompromiss – 4 procent. Om Folkpartiet hade fått igenom sin vilja hade de idag hamnat under riksdagsspärren.

När den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade fattat sitt beslut en tisdagskväll om en spärr på 4 procent hade jag svårt att somna för natten. Jag såg framför mig ett flerpartisystem som skulle göra det ytterst svårt att skapa handlingskraftiga regeringar. 1920-talets regeringsbyten avskräckte. Och så blev det. På den tiden hade Socialdemokraterna över 40 procent och det var lätt att tro på evigt regeringsinnehav.

Om man får tänka fritt så kunde ett valsystem se ut ungefär så här: Små valkretsar med 5 eller 7 mandat och inga riksmandat. Det skulle betyda att det udda mandatet av 5 eller 7 skulle gå till den ena eller andra politiska halvan i svensk politik. Det betyder självfallet att en del röster skulle falla utanför. Mot en så kallad millimeterrättvisa måste emellertid regeringsdugligheten ställas. Priset är att några av de nuvarande småpartierna skulle ställas utanför. Men i ett valsystem måste man väga in dessa två önskemål. Dels att varje röst skall vara lika värda, dels att landet skall kunna regeras.

Alternativet med majoritetsvalkretsar, som i Storbritannien och USA, där vinnaren tar allt, är att gå för långt. Det skulle också betyda ett rött Norrland och ett blått södra Sverige med några undantag i storstäderna. Så är det i till exempel i Storbritannien. Skottland röstar Labour men södra England mestadels konservativt.

Ett exempel på millimeterrättvisan är Israel där det räcker med 1,2 procent för att få ett mandat i Knesset/Parlamentet. Det innebär att Israel har omkring 15 partier i sin riksdag och svåra regeringsbildningar som följd, där småpartier kan tillskansa sig orimliga förmåner vid förhandlingarna. Den andra ytterligheten är som sagt Storbritannien och USA där vinnaren tar allt. I Storbritannien ställer ofta tre partier upp – Labour, de konservativa och liberalerna. Liberalerna har omkring 20 procent i valmanskåren men får endast omkring 15 mandat i ett parlament på närmare 650 ledamöter. Det är inget bra system.

Det finns tre stora strömningar i svensk politik – socialdemokrati, liberalism och konservatism. Speciella intressen, som nu representeras av olika småpartier, skulle rymmas inom dessa partier och kanske – faktiskt – få större utdelning.

Förslaget återfinns i boken: Mitt namn är Evert. Folkvald med förtroende. Votum&Gullers förlag 2017

Evert Svensson

Kungälv

Medlem S.för tro och solidaritet

Ämnen i artikeln