Debatt: Om att stanna hemma

Det är idag i vida kretsar nästan misstänkt att inte flyga världen runt på sin semester, att istället se sig om där man är, att vara nöjd med att röra sig hemikring. Att resa långt bort till fjärran länder betraktas som en självklar rättighet. Den som avstår eller tvingas avstå från utlandsresorna betraktas som en stackare – orörligare, fattigare, okunnigare. Redan på dagis smäller det högst att ha flugit vida. Inte ens den som sett en räv eller vet att det är ont om humlor har en chans mot utlandsfararna. Får inte lika mycket uppmärksamhet ens av de vuxna. Barnen lär sig snabbt vad man kan skryta om, vad som ger status. Det vill till ett ordentligt mått mod att som förälder stå emot det trycket.  

Och inte är det lättare för ungdomar. Helst direkt eller något år efter studenten bör man ge sig iväg på en längre resa. Många cafésamtal kretsar kring vilka länder var och en besökt. Aldrig så fina hemmaupplevelser och hemmakunskaper förbiglids om hemmavandraren ändå kommer sig för med att ge dem ord. Frågan ”Du då? Var har du varit?” naggar på självförtroendet.  

Vi flyger och far som aldrig förr och mer verkar det bli. Snart finns det väl bara turister överallt, turister som flänger omkring och tittar utan att våga stanna upp och ta sig en djupare funderare över tillvarons villkor och över vilken livstilman sprider ut där man kommer med sina resväskor och sin välvilliga nyfikenhet. 

 Att lära känna den trakt där man bor –  natur och människor (inbegripet sig själv), historia, dagsverklighet och möjligheter  – och arbeta realistiskt utifrån en vision om global rättvisa med hög livskvalitet för alla, det kräver att man stannar upp och i djupare mening rör på sig. Vad en människa vinner av erfarenheter och visdom, även vad hon skaffar sig av insikt om omständigheter i fjärran land  –  det är en fråga om intresse, inlevelse, vidsyn, inte om hur långt bort hon färdas lekamligen eller i övrigt om materiellt överflöd. 

Bara den som rört sig hemmavid vet hur det låter när snöflingor landar mot ett plåttak eller hur nattglim doftar. Var tranbären mognar eller var gärdsmygen har sitt bo. Hur trött och glad man är när man kommer hem från skogen med korgarna fulla av hjortron eller kantareller. 

Bara den som skördat egen kål i sitt trädgårdsland, eller glatt sig åt persilja, dill och krasse i sin balkonglåda, kan riktigt förstå hur det känns för en människa i Costa Rica att få den jordbit, där hon odlat mat till sin familj och kanske litet till avsalu, beslagtagen för att Världsbanken ställt krav på övergång till storfarmer med exportgrödor... 

Bara den som rört på sig vet hur mycken möda, sorg, lycka, skaparlust, tankeverksamhet, levnadskonstnärlighet som fordrats för att det skulle bli så vackert, i vårt land liksom överallt annars där människor bott och med sina händers arbete präglat landskapet. Hur månen följer den enslige vandraren som en blå hund längs dikena i vinternätterna. Hur roligt man kan ha med att leka mörkergömme en mild höstkväll. Vilka fina gömställen barnen hittar ini häckar och bak hällar och snår. Hur många turer de vill balansera ”en gång till” eller hoppa från muren eller räcket, innan de tröttnar. Kan fatta deras oro när de vuxna fyller tillvaron med prylar och apparater och statusresor, som om livet inte vore mer än så, någonting annat och väsentligare. Bara den som rört på sig vet vad det innebär att förvandla arbete till lek.  

Bara den som rört på sig vet hur mycket barn kan uppleva på sin skolväg, om de året om slipper bilskjutsandet och vänjer sig vid att gå eller så småningom cykla. 

Bara den som rört sig längst ut i vanmakt vet vad en om aldrig så tillfällig hamn betyder. Hur länge minnet av ett kanske bara ögonblickskort möte kan skimra. Hur mycket mer av livsglädje det skulle finnas hos sjuka, hos gamla, om inte vi andra hade så bråttom iväg, bort. 

Bara den som rört på sig vet att skatten finns därhemma, under den egna härden. Kan vara i det gamla eller i det nya hemmet, i ett rumsligt eller andligt hem, men någonstans där man torts stanna upp och låta stunderna breda ut sig, fängsla sinnena, locka till munterhet eller allvars eftertanke, och sedan tona bort. Bara den som varit stilla har verkligen rört på sig och upplevt vad stillhet kan ge av omvälvande klarsyn.  

Bara den som rört på sig vet, att det överallt och allestädes finns ännu oupptäckta stigar och tankegångar, att äventyret är oändligt...

Inger Jonsson