Debatt: Ojämlikheten ökar inom EU

Under 50- och 60-talens högkonjunktur med stigande välfärd i Europa ökade jämlikheten. Men med den inre marknadens genombrott och EU-politikens alltmer dominerande ställning har detta vänts till sin motsats. Ojämlikheten ökar inom EU och i dag är verklig fattigdom något vi dagligen kan se på gator och torg. En lång rad faktorer samverkar mot ett alltmer ojämlikt europeiskt samhälle. Låt oss granska några centrala politikavsnitt som tillsammans medverkar till denna utveckling.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Pensionerna – Med 1990-talets pensionsreform där det gamla ATP-systemet ändrades så att mer betalas av individen och företagen genomfördes även en kommersialisering av pensionspengarnas kapitalförvaltning. Under ATP-systemets första tid kunde stora delar av pensionspengarna användas till bland annat bostadsbyggande i det så kallade miljonprogrammet. Det gamla ATP-systemet beräknades dock inte klara det ökande antalet pensionärer och därför gjordes systemet mindre förmånligt, vilket främst drabbar kvinnor inom låginkomstbranscher. Kommersialiseringen av pensionsfonderna medför att dessa pengar inte längre kan användas för samhällsnyttiga investeringar som till exempel bostadsbyggande. EU-kommissionen var en av dem som kraftigast verkade för en kommersialisering av förvaltningen av pensionspengarna för att dessa skulle berika den europeiska kapitalmarknaden. Effekten har blivit tvådelad; skapandet av framtida fattigpensionärer, främst kvinnor, samt undandragande av stora kapitalmängder för samhällsnyttiga investeringar. Båda dessa åtgärder har klar EU-koppling och ger en kraftfull segregationseffekt där vissa blir vinnare och andra, främst lågavlönade kvinnor, blir förlorare. I storstadsregionerna har detta lett till en omfattande bostadsbrist och en omfattande och ökande boendesegregation.

Bostadsbristen – EU-konstitutionens förbud mot statligt stöd för byggande i offentlig regi; till exempel allmännyttiga bostadsföretag, EU-kommissionens arbete för att kommersialisera pensionsförvaltningen bort från offentliga investeringar samt EU-konstitutionen och Euroländernas finanspakt som klavbinder EU:s medlemsländer till en mager och krympande offentlig sektor har tvingat fram en omläggning av bostadspolitik bort från bred samhällelig produktion till en marknadsanpassad byggnation av bostadsrätter och dyra hyreslägenheter för dem som har råd. Detta är en kraftfull segregationsdriven utveckling med klara rötter i EU-politiken.

Anställningsförhållandena – En rad avregleringsåtgärder på arbetsmarknaden under EU-samordning har gett upphov till ett flertal osäkra arbetsförhållanden som till exempel arbete åt bemanningsföretag. Anställningstryggheten har också naggats i kanten med försämringar i turordningsreglerna vid uppsägningar. Målet för denna EU-politik har varit att skapa en mer ”flexibel” arbetsmarknad anpassad efter företagens behov. EU:s variant av fri rörlighet med möjlighet till mycket låga löner för fattiga arbetare från öst har satt press på löneläget i många branscher som transport och byggnads samt ställt löntagare mot löntagare. EU:s kamp mot migration har också lett till att flera miljoner illegala flyktingar och fattiga migranter lever i ett socialt limbo, utnyttjas ekonomiskt och tvingas leva under ytterst knappa omständigheter. Detta är en direkt följd av EU-politiken och ger kraftiga segregationseffekter. Dessutom vill starka krafter införa låga minimilöner för enklare jobb. En fattigfälla som ytterligare kommer att accentuera segregationsfaktorerna.

Valfrihetsreformerna – Som ett led i genomförandet av EU-politiken där den offentliga sektorns verksamhet ska överföras i privat regi till vad man kallar en ”social marknadsekonomi” har detta marknadsförts som en så kallad ”valfrihetsreform” inom främst skola, vård och omsorg. Här tillämpas EU:s konkurrenslagstiftning. Detta har lett till en ökning av segregationseffekter då många med bättre förutsättningar sökt privata möjligheter medan fattigare skikt oftare är hänvisade till kvarvarande offentlig verksamhet. Detta påverkar också verksamheternas kvalitet som försämras. Detta ger en kraftfull segregerande effekt.

EU och den nya fattigdomen – Inom EU breder fattigdomen ut sig som en farsot. I det rika Sverige beräknas uppemot 13 procent av barnen leva i modern fattigdom och totalt 1,7 miljoner svenskar leva i eller i riskområdet för fattigdom. I hela EU uppemot 20 procent (2007). Värst är läget i många av de ekonomiskt svagare länderna i syd och öst och totalt beräknas var fjärde EU-medborgare, 116 miljoner personer (2010), i eller i risk för fattigdom och social utestängning. För Sverige var detta 15 procent. I EU:s plan mot fattigdom vill har man satt det modesta målet att dock lyfta 20 miljoner av dessa ur fattigdom. Denna fattigdom tillsammans för EU-systemets närmast totala likgiltighet för problemens omfattande dimension utgör en kraftfull segregationsfaktor.