Debatt: Mitt tysta EU-val

Det är en söndag, den 28 oktober. Året är 1962. Jag är femton år och mitt korta höstlov är till ända. Strax innan grannens bil och ett fjärrtåg ska föra mig till realskolan vill pappa samtala – i ett allvarsmättat enrum. Än i dag är hans ord etsade in i min själ: Res omedelbart hem om det värsta inträffar! Detta värsta handlade om Kubakrisen – dagarna när vi var darrande nära ett förödande tredje världskrig.

Ett halvår senare reser pappa och jag till Berlin. Genom Östtyskland färdas tåget i snigelfart fram emot den en gång i tiden så krigshetsande huvudstaden. I den östra halvan möter vi armodet i de enorma minnesmärkenas djupa skuggor. I väster dränks vi av alla kransarna över de som flydde men aldrig nådde fram. Denna mur, denna kluvenhet, denna påtvingade dualitet, drabbade mig – är än i dag en skam och ett offer som jag bär djupt inombords. Därför räds jag EU:s allt tydligare maktspråk. Därför värjer jag mig mot de europeiska stormaktstongångarna. Därför väljer jag att inte valpropagera på gator och torg fastän samtalandet är min sanna hjärteangelägenhet.

Jag är vänsterpartist. Har känt igen mig i partiets både-och-inställning till EU. För självklart är Sverige ankdammsynkligt när vi med kraftfyllt allvar måste forma en ekologiskt hållbar värld. Men mycket i EU viskar – nej, skriker – fram mina minnen ur de historiska draperierna: de allt tydligare kopplingarna till NATO; öst-väst-munhuggandet och det härav följande upprustandet; migrationspolitikens växande gränsbarriärer; en alltmer hyllad konsumism; finansvärldens dominans – den som tvingade Grekland till knäfallande ömklighet; undfallenheten som accepterar Ungerns och Polens allt vidare kliv bort från en kulturell och medmänsklig öppenhet.

Härtill landar min valsedel i ett sammelsurium av tveksamt demokratiska organ och nivåer: EU-parlamentet, EU-kommissionen, ministerrådet och EU-domstolen. Vem – om någon – har uppgiften och förmågan att svinga det trollspö som med självklar medvetenhet manar fram världsmedborgarskapet, en leende och levande demokrati samt den gränslöst hållbara tilliten?