Debatt: Medborgarrätt heter fortfarande pengar

Inför valet 1899 skrev Verner von Heidenstam ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar.” Detta med anledning av att det bara var män med en viss inkomst som fick lov att rösta. Vilket av naturliga skäl ledde till att de politiska beslut som då fattades framförallt gynnade den rikare delen av befolkningen.

Så är det inte längre. Eller är det så? I Sverige råder demokrati. En medborgare, en röst. Det låter bra, men det är en sanning med modifikation. Var och en kan visserligen lägga sin röst på något av partierna efter sin övertygelse. Men frågan är hur denna övertygelse har formats.

Familjerna Bonnier, Schibstedt och Hjörne äger alla större dagstidningar och kvällstidningar i landet och dessutom några tv-kanaler. De stöder med få undantag de borgerliga partiernas politik. Deras makt över opinionsbildningen ökas ytterligare genom att det är vad som skrivs på debattsidorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som vanligen sätter dagordningen för vad som diskuteras i tv och radio.

De borgerliga partiernas politik avspeglar deras syn på samhället och dess uppgifter. Alla är de överens om att det är samhällets uppgift att ansvara för sådant som försvar, kommunikationer, polisväsende och fångvård. Men när det gäller det skyddsnät som de svaga i samhället behöver så skiljer sig de olika partiernas politik åt. Vänsterns partier värnar mer än de andra om ett jämlikt samhälle med ett omfattande skyddsnät. En stor majoritet av det svenska folket ställer sig också bakom en solidarisk välfärdspolitik.

Frågan är då varför så många väljare ger sina röster till de partier som konsekvent minskat resurserna för välfärden? Partier som genomfört mycket kraftiga skattesänkningar. Som privatiserat skola, vård och omsorg för att göra det möjligt för privatkapitalister att stoppa skattemedel i egen ficka. Som gjort de arbetslösa och de sjuka fattigare och otryggare genom att sänka deras bidrag.

Ett av svaren på denna fråga är att man i borgerliga massmedia har letat med förstoringsglas efter lik i vänsterpolitikers garderober. De flesta minns nog det utdragna drevet mot Mona Sahlin för att hon betalat Toblerone med fel kontokort. Men när sedan radioprogrammet Kris i skolan avslöjade hur Björklund använt direkta lögner för att svartmåla skolan så förorsakade detta inget drev i tidningarna. Tvärtom stod det i Svenska Dagbladet nästa dag med stora bokstäver att Björklund var värd all heder.

Det senaste drevet mot vänsterpolitiker drabbade häromveckan Malin Björk. Hon hade fått samma traktamente som alla andra EU-parlamentariker har rätt till, oavsett var de bor. Hon hade öppet redovisat sin ekonomi och frivilligt betalat tillbaka den del av traktamentet som hon inte behövt använda i tjänsten. Borgerliga massmedier startade ändå ett drev mot henne lagom till EU-valet för att hon sanningsenligt uppgivit att hon bor i Bryssel. Detta kan jämföras med den tystnad som i dessa medier rått om hur en moderat riksdagsman lögnaktigt uppgivit att han bodde i en stuga i skogen medan hans fru och barn bodde i en bostadsrätt i Stockholm. Detta för att kunna tillskansa sig traktamentsersättningar som han inte var berättigad till.

Människors övertygelser i politiska frågor påverkas av vad de ser, hör och läser i massmedia. Om det till stor del är Hjörnes, Schibstedts och Bonniers politiska övertygelser som väljarna bär med sig in i vallokalen, hur demokratisk är vår demokrati då? Kan man då inte tala om att medborgarrätt än en gång heter pengar?