Debatt: Kris i befolkningsfrågan

År 2035 förväntas 1,9 miljoner människor bo i Västra Götalandsregionen, varav nästan 685 000 i Göteborgs stad. Vid millennieskiftet var sifforna 845 000 respektive 467 000. Ökningen märks, redan i halvtid. Det byggs inte tillräckligt i Göteborg, vilket bidrar till mer pendling från kranskommunerna och ökar risken för en bubbla på stadens bostadsmarknad.

Det västsvenska infrastrukturpaketet på 34 miljarder är det politiska svaret på detta, sent men bättre än aldrig. Tillsammans med bland annat utbyggnadsplanen på 50 000 bostäder i Göteborg fram till år 2035. Också det en bra början. Men tyvärr inte tillräckligt. För att få fart på bostadsbyggandet skulle det krävas förändringar i regelverk och praxis. Mycket av detta ligger på nationell nivå, men en del går att göra lokalt.

Från främst det lokala missnöjespartiet Vägvalet heter det att en stad inte blir bättre av fler invånare, som om migration är något politiker har mandat att sätta stopp för. Det pratas om urbaniseringens baksidor: bostadsbrist, trängsel, en stressigare vardag. Dessa baksidor finns, om inte politiken gör det som politiken faktiskt kan göra. Nämligen investera i bostäder, infrastruktur och välfärd. Alternativet är inte att vi kan ha det precis som i dag. Samhället förändras oavsett. Det gäller att underlätta förändringen, så att den inte leder till ökade motsättningar.

I början av 1990-talet utarbetade Paul Krugman en modell inom ekonomisk forskning som kallas ny ekonomisk geografi. Krugman, som under finanskrisen år 2008 tilldelades det som i dagligt tal kallas för Nobelpriset i ekonomi, satte fokus på den rent rumsliga karaktären hos ekonomisk utveckling. Företag och andra ekonomiska verksamheter är inte jämnt utspridda över landet, utan de tenderar att gyttra ihop sig i stadsregioner. Enligt teorin verkar denna “agglomeration” till att hålla nere transaktionskostnader.

Sverige har i dag en arbetslöshet på cirka åtta procent. Men siffran på nationell nivå säger ganska lite om hur arbetslösheten kan bekämpas, då den döljer stora skillnader mellan olika regioner. Och när man ser skillnaderna kan man antingen försöka få människor att flytta dit där jobben finns, eller på olika sätt försöka att skapa jobb där människor finns. Båda vägarna är vanskliga. Det finns också en tredje väg: Det som brukar kallas regionförstoring, som handlar om att förbättrade kommunikationer ger invånarna på en ort tillgång till en större arbetsmarknad. Offentliga investeringar i infrastruktur betalar sig genom att en lägre andel av invånarna går på a-kassa, sjukpenning eller andra offentliga ersättningssystem. Det finns studier som pekar på starka sådana samband.

Den ekonomiska utvecklingen, och därmed sysselsättningen, är långsiktigt beroende av investeringar. Sett till samhällsekonomin som helhet gäller det såväl det offentliga som näringslivet. Och som andel av BNP har Sveriges nivå av investeringar i infrastruktur halverats sedan mitten av 1960-talet. Det ser nästan lika illa ut när det gäller bostäder. Istället för att staten har ett överskottsmål för finansiella tillgångar, skulle jag föreslå att nästa regering sätter ett investeringsmål. Överskottet skulle gå till realkapital, alltså infrastruktur och bostäder. En investeringsfond för regionalt samhällsbyggande.