I erkännande av lika värde måste rymmas olikheter

Varför säger du att vi ska prata, diskutera och lyssna på varandra om du förminskar mig och det ändå i slutändan bara är din åsikt som gäller!?

Tonårsdottern lämnar i vredesmod middagsbordet och gällt smäller det i lägenheten när dörren till hennes rum bryskt slås igen.

Allt sedan upplysningen har en central fråga i debatten och samhällsbygget varit erkännandet av den andra som jämbördig. Kanske tydligast formulerat i meningen ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” som sägs sammanfatta en del av filosofen Voltaires tankar. Att erkänna sina medmänniskor som jämbördiga innebär också att alla har samma värde, att allas åsikter, tankar, tro och känslor ska värderas lika.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slås i dess första artikel fast: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Snart 70 år har gått sedan deklarationen antogs och efter det har även FN:s Barnkonvention tillkommit som lyfter fram barns rättigheter och lika värde. Sverige har en lång tradition av att framhäva frågan kring alla människors lika värde och nog är vår självbild sådan att vi anser oss vara ett föregångsland i detta avseende. Samtidigt ser vi nu en debatt och en samhällsanda som går i en helt annan riktning.

Vid mottagandet av nyanlända och kanske framför allt ensamkommande flyktingbarn har det offentliga Sverige presenterat sig som ett land som värdesätter de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde väldigt högt. På nästan alla de boenden för ensamkommande som nu avvecklas har hängt stora affischer på vilka Barnombudsmannen på flera språk redogör för barns rättigheter, lika värde och samhällets ansvar att de efterlevs. Vilket kan ses som en symbol för det arbets- och synsätt som genomsyrat mottagandet, att här kan du lita på att ditt mänskliga värde och dina mänskliga rättigheter sätts i fokus och garanteras.

Efter 2015 års stora inflöde av ensamkommande flyktingbarn ser vi nu, efter en allt annat än rättssäker process, mängder av avvisningsbeslut som vinner laga kraft och ska verkställas. En process som även om antalet deportationer bara till Afghanistan dubbleras 2018 gentemot 2017 kommer att ta drygt 70 år enligt gränspolisen att genomföra (cirka 10 000 ska deporteras och målet för 2018 är 138 deportationer, SR Konflikt 17 mars 2018).

De ungdomar som välkomnades med löften om att deras mänskliga rättigheter och lika värde skulle garanteras i det nya landet kommer nu i stället att hamna i ett totalt utanförskap hänvisade till kriminalitet, prostitution eller svartarbete under slavliknande förhållanden.

Efterkrigstidens Europa har i stor utsträckning kännetecknats av en önskan om det gränslösa Europa, tydligast manifesterat i EU. En vision som blev än mer levande efter Berlinmurens fall. Den fria rörligheten över nationsgränser skulle inte bara gälla varor och tjänster utan även människor. Studenter rör sig nu fritt inom unionen för att söka den bästa utbildningen, arbetsmarknaden ligger öppen för den som vågar. Gränserna ligger också öppna för dem från Europas fattiga områden där levnadsomständigheterna för många grupper är allt annat än gynnsamma. Även de har sökt sig till landet i norr som värdesätter de mänskliga rättigheterna högt med drömmen om ett bättre liv för sig och sina anhöriga därhemma.

När nu deras framsträckta mugg blivit ett oönskat inslag i den svenska gatubilden hörs röster om att fattiga människors vädjan om ekonomiskt stöd ska kriminaliseras och värderas annorlunda än Frälsningsarméns kokande gryta eller Världens barns insamlingsbössor.

Erkännandet av alla människors lika värde förutsätter också ett erkännande av olikheter. Även om man i den moderna sekulariserade demokratin i demokratisk ordning kan fatta beslut kring vilka lagar, värderingar och vilken etik som ska genomsyra samhället, har även tankar, åsikter och värderingar som går däremot rätt att existera och uttryckas.

I vår samtid ser vi dock en allt större rädsla för olikheter och inte minst för olika åsikters rätt att uttryckas. Om vi på allvar står bakom alla människors lika värde måste det också innebära en övergripande önskan om att mötas, samtala och även diskutera utifrån olika uppfattningar, synsätt och värderingar. Det är först i ett sådant mellanmänskligt möte och samtal som förutsättningarna för att ömsesidigt påverkas och förändras skapas, inte genom förbud. Det är inte genom att inkluderas, lyssnas på och vara delaktig som hat, extremism eller våld föds utan genom att man fråntas sina rättigheter, exkluderas och ställs utanför samtalet. När man talas om och inte med. När klyftorna mellan människor ökar, när öar skapas och samtal tystnar. När det offentliga majoritetssamhället avgör vilka röster, värderingar och åsikter som ska få höras i det offentliga samtalet, då gror hatet i förorten, på den övergivna landsorten och bland de oönskade migranterna.

Själv sitter jag dock kvar vid middagsbordet och tycker nog ändå att mina åsikter utifrån min ålder, kunskap och ekonomiska förpliktelser trots allt hade en annan tyngd än dotterns ståndpunkt. Tyvärr är det inte bara mitt föräldraskap som är ologiskt och inkonsekvent när det gäller relationen mellan vackra ord, tanke och handling.