Debatt. .

2020-11-27 13:11
Bild: Shutterstock
Puffetikett
ETC Göteborg

Dumpning gör kvoter meningslösa

Hösten 2019 skrev landshövdingarna för Stockholms och Östergötlands län till Havs- och vattenmyndigheten och ställde flera krav, bland annat att fiskeriförvaltningen i första hand skulle se till ekosystemets funktion i stället för ett optimerat fiskuttag, att fiske som riskerar att skada lokala bestånd styrs bort från kusten och skärgårdarna, att Havs- och vattenmyndigheten medverkar till att frågan drivs inom EU-samarbetet för att samma mål ska gälla även övriga länders fiske på svenskt vatten och dessutom till att Havs- och vattenmyndigheten agerar så att korrekta kontroller kan genomföras och att felrapporteringar av fisket ger kraftfulla sanktioner och/eller indragna tillstånd.

Situationen för de lokala fiskbestånden i Kattegatt och Skagerrak är lika kritisk som i Östersjön. Samma krav bör därför ställas här på Västkusten, även om det finns några skillnader mellan Västkusten och Östersjön.

Det är framför allt trålfisket som ställer till problem här, medan Östersjön har större problem med övergödning och miljögifter. Ett stort problem på Västkusten är trålgränsens dragning söder om Vinga, som är går alldeles för nära kusten. För närvarande ligger den svenska trålgränsen generellt ungefär fyra sjömil från den baslinje som finns angiven i lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. Men från Vinga och söderut mot Öresund ligger trålgränsen närmare kusten än i övriga svenska havsområden. Bitvis ligger den till och med innanför baslinjen. Den bottentrålning som sker i sådan närhet till den svenska kusten saknar sannolikt motsvarighet i något EU-land. Förklaringen till den avvikande trålgränsen anges vara ett avtal med Danmark från 1932.

Trålfisket klarar inte, om inte artsorterande verktyg – en så kallad rist – används i tillräcklig grad, att skilja önskvärda fiskar från icke önskvärda och därför slängs den icke önskvärda fisken tillbaka i havet, oftast redan död eller skadad i trålen. Denna dumpning gör att regler och kvoter för fiske blir verkningslösa. Och dumpningen är omfattande. Provtagning av fångstsamansättningen ombord på fiskefartygen visar att det 2003–2015 kastades mer torsk än vad som landades. I utkasten ingår många olika arter förutom torsk och för varje kilo landad fångst kastades mer än två kilo fisk tillbaka. Utkasten rapporteras inte och det framgår av utvärderingar av landningsskyldighetens införande 2017 att utkasten fortsätter. Gällande regelverk går uppenbarligen inte att kontrollera med dagens organisation och de resurser för fiskerikontroll som Kustbevakningen tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten har ansvar för.

Vad gäller trålfiskets direkta påverkan på miljön är det särskilt illa i just kustnära områden eftersom, förutom fiskbestånden, också havsbottnar påverkas negativt. Grunda kustområden är lek- och uppväxtområden för många marina arter. Kunskapen om att kustzonen bör skyddas från fiske är gammal och djupt rotad. I äldre svenska fiskestadgor var trålfiske förbjudet innanför gränsen för ”Rikets vatten”. Från 1960-talet försvagades detta skydd successivt. Till sist fiskades det med effektiva redskap inne i de mest känsliga kustområdena. Det har varit förödande för de lokala fiskbestånden. Utvecklingen sammanföll från och med 1970-talet med tilltagande utarmning av samtliga nyttjade fiskbestånd. Svensk fiskenäring har sedan dess kännetecknas av minskande landningar av konsumtionsfisk och återkommande kriser, ekonomisk stagnation och överetablering.

Utvecklingen för torskbeståndet i Kattegatt under senaste 50 åren är belysande. Det som under senare år landas från Kattegatt av danska och svenska fiskare motsvarar för torskens vidkommande en procent jämfört med perioden 1970–1979.

Vi borde alltså ställa samma krav här på västkusten som Stockholms och Östergötlands landshövdingar har gjort. Och i tillägg till dessa krav borde det ingå ett krav på att det gamla avtalet som gör att trålgränsen hamnar för nära land från Vinga och söderut omförhandlas så att trålgränsen blir densamma längs hela den svenska kusten.

Ann-Marie Ljungberg och Stig Thörnqvist 
Naturskyddsföreningen i Göteborg