Debatt: Besök skolan och se hur det ser ut, Karin Pleijel

Göteborgs välfärdsverksamheter har svårt att hålla budget. Göteborgs politiker har analyserat och ser orsaken bakom de ständiga underskotten, verksamheterna rättar sig inte efter kostymen! Man anser sig basera sina beslut på fakta, resursfördelningsmodellen! Utifrån socioekonomiska förutsättningar kan man avgöra de mänskliga behoven i varje stadsdel. Det negativa utfallet varje år beror helt enkelt på att vi har lyckats rekrytera landets, ja världens sämsta chefer! Fatta! Eller?

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Jag kan inte låta bli att undra om verkligheten bakom budgeten verkligen är så enkel. Mänskliga behov till skola, vård och omsorg kan beräknas utifrån var du bor, punkt!

Jag funderar till exempel på skolan. I en intressant artikel från 7 feb beskriver Karin Pleijel (MP) skolkommunalråd, att ”Varje förändring som sker i Göteborgs skolor måste vara långsiktig och hållbar”. Jättebra, jag håller verkligen med och ser fram emot den centraliserade skolorganisationen.

Karin Pleijel beskriver att varje skola tilldelas medel som motiveras utifrån socioekonomiska faktorer och försäkrar att det inte sker några nedskärningar av skolornas budgetar. Skolor som haft negativt resultat, till exempel till följd av att färre elever går på skolan, behöver anpassa sin verksamhet till detta. Några nedskärningar som motiveras av annat än vikande elevantal ser hon inga signaler om.

Vad skönt att höra, men jag blir fundersam, på vår skola har mig veterligen inga barn slutat. Skolan är knökfull med sina 587 elever, däremot valde 17 pedagoger att sluta på skolan 2017. Att anställa lärare är både dyrt och svårt, men skolan lyckades rekrytera lärare fast med högre (välförtjänta) löner, kostnaderna skenade. Med handen på hjärtat, hade man i verkligheten bakom budgeten, något val? Nu dras skolan med ett underskott som till varje pris ska sparas ihop tills halvårsskiftet då den nya centraliserade skolorganisationen träder ikraft. Kanske är det inga nedskärningar i budget men det blir definitivt verkligt kortsiktiga neddragningar i verksamheten. Jag vet att Karin Pleijel inte fått signaler om några sådana nedskärningar men om hon besöker vår skola i höst och ser verkligen bakom budgeten så kommer hon att upptäcka att klasserna har splittrats och att det nu sitter över 30 barn i varje klassrum i stället för drygt 20, hon kommer också att få veta att antalet lärare har minskats. Om hon kikar på barnen så kommer hon märka effekterna av oro och otrygghet. Kolla lite extra med lärarna, om dom hinner, hur det funkar att ta hand om över 30 barn i klassen och fråga särskilt om vilka dom inte hinner ta hand om. Om det ens finns så många att fråga, det finns alternativa tjänster att söka med högre lön, mindre klasser och bättre arbetsmiljö. Men, det är denna skola, och många fler i liknande situation, som Karin Pleijel kommer att få ta emot i den nya skolorganisationen.

Nej, jag tror inte att vi har världens sämsta chefer i våra verksamheter. Jag tror att vi har chefer och medarbetare som varje dag trollar för att barnen ska få sin skolgång, för att farmor får den hjälp och vård hon har rätt och att vi stöttar dem i samhället som behöver stöd. Men verksamheter i balans förutsätter en realistisk budgetering. En behovsanalys som bygger på fakta och inte på lösa antaganden. Med ett sådant trubbigt verktyg som resursfördelningsmodellen så krävs verktyg för att balansera oförutsedda utgifter och ett sådant verktyg finns i form av eget kapital. Stadsdelen har sparat ihop till över 42,2 miljoner och staden har några miljarder på banken. Men dessa pengar ska man inte använda för att bibehålla och kanske till och med utveckla kvaliteten inom välfärden, de ska stå kvar på banken tills en ny fräck vattenspegel ska invigas på Götaplatsen.

Lagom till övergången till den nya skolorganisationen så drar valrörelsen igång. Återigen kommer vi få höra pratet om satsning på välfärden. Nu är det dags att granska verkligheten bakom orden och det är resultatet som åstadkommits. Har man, i verkligheten, tagit ansvar för sina vallöften när klasstorlekarna ökat från 22–33 elever i varje klass?

Lise-Lotte Aspegren, Förälder till barn på Kungsladugårdsskolan