I motståndarlaget Vittsjö finns en tidigare landslagsanfallare som har den kroniska sjukdomen Multipel Skleros.
I februari 2017 förlorade Emma Lundh känseln under fotsulorna. Det spred sig längs benen upp till midjan.
– Det kändes som stora bullar under fötterna. Och händerna var som brännskadade, fast det syntes ingenting. Jag sov nästan konstant. Jag var livrädd, berättar Emma Lundh.
Men parallellt med skräcken kom också en känsla av att det äntligen skulle hända något. Flera år av extrem trötthet, yrsel och diverse andra symptom, mängder av läkarbesök, undersökningar och sjukgymnastik – allt hade bara lett till stora frågetecken och tvivel.
Elstötar i benen
2014 hade hon drabbats av något som kändes som elstötar ner genom båda benen när hon vred på nacken. Detta var hennes första rejäla MS-skov, men läkaren kopplade inte.
– Jag hade så länge känt att något var fel med min kropp, men läkarna hittade aldrig något. Jag var ju landslagsspelare i fotboll. Då är det kanske svårt att förstå att det kan vara något så allvarligt. Jag upplevde att jag inte riktigt hade blivit trodd. Och till slut började jag vackla själv och ibland nästan tro att allt bara var mentalt.
Kunde knappt gå
Men 2017 när benen blivit helt stumma och Emma Lundh knappt kunde gå, var hon helt säker på att det inte handlade om psyket.
Efter nya provtagningar och röntgen kom beskedet redan samma dag som undersökningarna hade gjorts:
”Du har multipel skleros”.
MS.
– Jag satt som i en annan värld. Jag hörde och förstod vad de sa, fick förklaringar på så mycket. Jag var jätterädd, men också lättad. Nu kanske jag skulle kunna få hjälp.
Väg mot bättre liv
Där och då förstod Emma Lundh inte att den kyliga måndagen, 27 februari 2017, var en viktig vändpunkt. Det skulle bli början på en långsam ljusning. Hon var på väg mot ett mycket bättre liv än hon haft de senaste åren.
Men samtidigt som den medicinska behandlingen påbörjades och gav goda resultat hade hon en lång mental process. Den handlade om att vänja sig. Att delvis omdefiniera sitt liv. Att acceptera den allvarliga sjukdomen – och förbereda sig för att klara både den och omvärldens reaktioner.
Men först behövde Emma ta hand om sina egna reaktioner. Det gjorde hon med hjälp av sina närmaste och några få andra utvalda. Ingen annan fick veta.
Hur var de första dagarna efter att du hade fått diagnosen?
– Varje gång jag såg mig själv i spegeln så grät jag. Bilden jag såg passade inte ihop med den jag kände att jag hade blivit. Min identitet hade varit en högpresterande elitidrottare. Skulle jag nu istället identifieras som MS-sjuk och inte kunna göra det jag ville i livet? Inte vara den jag ville vara. Jag kände mig misslyckad och skämdes.
Skulle se vanligt ut
Utåt ville Emma Lundh att allt skulle se som vanligt ut. I allsvenska fotbollsklubben Vittsjö var det bara den högsta ledningen och tränaren som fick reda på hur det verkligen stod till med den nyvärvade anfallaren.
Emma var kraftigt nedsatt av sjukdomen och spelade bara tre allsvenska matcher från start under 2017.
– Passande nog hade jag en höftskada. Jag kunde skylla på den för att jag var borta mycket och inte längre var på min vanliga nivå som spelare. Jag var bedrövlig faktiskt. Jättedålig, säger Emma och skrattar. Det går inte att spela fotboll med en kropp som är stum och saknar balans i fart.
Men sakta blev allt bättre. Medan medicinerna fick kroppen att gradvis hämta sig gjorde Emma mycket individuell fysträning i Växjö under ledning av friidrottstränaren Agne Bergvall (mest känd för att ha tränat Carolina Klüfts och Susanna Kallur).
Samtidigt blev det allt jobbigare för henne att mörka och gå runt med en känsla av att ljuga dagligen.
Ville berätta för lagkamrater
I november 2017 – nästan nio månader efter att hon fått diagnosen – satt Emma Lundh i ett omklädningsrum i Hässleholm.
Hon hade förberett sig genom att provberätta för några av lagkamraterna men kände sig orolig och nervös.
– Jag satt där med en klump i halsen. Inte för att jag var ledsen för min egen skull utan för att jag visste att andra skulle ta det hårt. Det är alltid svårt att möta andras sorg och reaktioner, och att de kanske ska tycka synd om en. Den rollen vill man inte ha, att vara ett offer.
Hur blev det när du väl hade sagt det?
– Vissa visste knappt vad MS är, men många andra blev jättechockade. Några hade en massa frågor och märkte att jag var väldigt mottaglig och svarade. Allt gick bra och det kändes väldigt skönt. Efteråt var det träning och allt var som vanligt ungefär.
Hur har du upplevt det när människor tycker synd om dig?
– Det där ömkandet är inget kul. Det är ju som det är och jag mår inte bättre för att någon tycker synd om mig. Visst, det är sorgligt och skit att bli sjuk. Men det finns så mycket skit i världen. Det här är min skit, men jag mår bra i alla fall.
Medicinerna hjälper
Emma Lundh får mediciner så sällan som en gång i halvåret. Två års behandling och specialträning har gjort enorm skillnad.
– Jag fick helt plötsligt känna hur det är att vara pigg igen. Helt ärligt kan jag säga att jag hade glömt bort den känslan. Så bra som jag mår nu har jag inte mått på många år. Idag känns det som om jag är tillbaka på 95 procent av vad jag var innan jag blev sjuk.
Och framtiden? Tänker du annorlunda kring den nu än innan du fick MS-diagnosen?
– Ja. Nu tänker jag ju framtid. Sista åren innan jag fick diagnosen gjorde jag inte det. Då tänkte jag mest: ”Hur fan ska jag orka jobba åtta timmar om dagen när jag har slutat som fotbollsspelare?” Jag orkade ju knappt träna en eller två gånger om dagen. Jag orkade inte plugga och hade inga visioner alls. 2014–16 gick jag runt i en dimma av trötthet och var väldigt likgiltig, säger Emma Lundh och fortsätter:
– Men nu tänker jag på en massa saker som vore kul och som jag vill göra. Jag vill utbilda mig. Jag vill skaffa barn. Jag vill mycket och ser hoppfullt på framtiden. Och forskningen kring MS går så mycket framåt. Det finns bra nya mediciner och det kanske kommer ännu bättre i framtiden.
