Nyheter.

2021-09-15 20:00
José González skänker bort en femtedel av sin inkomst efter skatt till välgörenhet. Bild: Christian Egefur
José González skänker bort en femtedel av sin inkomst efter skatt till välgörenhet.
Puffetikett
Dagens ETC

Jose González: ”Jag har aldrig velat bli en sådan som köper dyra bilar”

Han influeras av allt från Paul Simon och Monica Zetterlund till filosofen Peter Singer. Hänger hellre på lekparker än i lyxbilar och skänker bort en del av sin inkomst i altruistisk anda.
ETC Göteborg satte sig ner med José González för ett gemytligt, öppet, informationsrikt och i sina stunder helnördigt samtal om musik, vetenskap, politik och en hel del annat.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Jordnära. Så får han ändå beskrivas, José González. Till synes befriad från divalater och självgodhet, trots det internationella erkännande han jobbat sig till under snart 20 år sedan genombrottet. Göteborg är inte större än att de artister som fått internationella karriärer är lätträknade, och vägar korsas genom åren med lokala journalister. Den här gången strosar han in på ett kafé på Tredje långgatan och samtalet rör sig, efter stickspår kring hur man får sina barn att börja spela gitarr, in på nya skivan. Local Valley är fjärde soloskivan, och den första på sex år. Men han lovar att lyssnarna kommer att känna igen sig.

– Det kommer de. Min röst är som den är och min ambition var att följa upp de tre första skivorna. Så jag började med att säkra några klassiska gitarr- och sånglåtar, men när jag väl hade dem så tyckte jag det var kul att experimentera och pusha lite. Det som jag annars brukar se som mina riff- och percussionlåtar, som jag har haft från andra skivan och framåt, dem har jag pushat lite mer den här gången. Ännu mer Mali, ännu mer Brasilien och Karibien. Sen framförallt trummaskinerna. Jag har bytt ut akustiska percussions mot trummaskiner.

Är det du själv som sitter och programmerar dem?
– Ja, absolut. Jag sitter nästan uteslutande själv. Just med trummaskinerna så är det sedan Junip var ute på turné. Då satt vi väldigt långa stunder på resa och då började jag använda DM1-appen som har alla klassiska trummaskinsljud. Man kan blanda och experimentera, så då brukade jag sitta och göra beats när jag var uttråkad.

Junip är alltså bandet José har parallellt med solokarriären. De har släppt två skivor och startade redan 1999.

Det är tre språk nu på skivan, du har plockat in svenska och spanska jämte engelskan.
– Jag prövade på förra skivan, men det är löjliga anledningar som har gjort att jag hållit mig till engelskan. Från början var det att jag tyckte svenska och spanska kändes för direkt, och lite för plumpt, medans engelskan kändes poetisk. Sen fastnade jag så pass mycket med engelskan att det liksom inte gått när jag försökt med andra språk. Men den här gången flöt det på, med både svenska och spanska. Jag har nog ansträngt mig lite mer och jag tror att temamässigt så är texterna mer kopplade till vad jag själv tänker på. Tidigare var jag nog mer distanserad. Var det en relationslåt, så var det någon annans relation.

Du har många lyssnare världen över, hur ska de ta emot svenskan? En låt heter till exempel ”Lilla gumman”.
– Ja, ”little old lady” är ju lite svårt att förklara, haha. Men det känns kul. När jag väl börjat blanda så vill jag ta upp alla tre. Latinamerika och Spanien hittar väl sina låtar och de svenska lyssnarna fastnar för sina. Det handlar inte om att exponera folk för svenskan så mycket som att bejaka mina egna olika sidor. Men skivbolaget tänker mycket på sånt. Spanska köpte de rakt av, men svenskan kändes tydligen svårare att sälja in.

På tal om det internationella. Du hade kunnat bo precis var du vill, men väljer fortfarande att vara kvar i Göteborg?
– Ja, jag har fastnat här, brukar jag säga. Det är vid flera av mina vändpunkter i livet faktiskt. Efter gymnasiet så tänkte jag att jag skulle plugga i München. Men flera stipendier jag hittade krävde att man skulle ha studerat lite redan. Så då tänkte jag att jag skulle börja här och åka sen. Men jag fastnade. En annan gång var när jag väl hade börjat forska, men jag fick en bra plats här. Sen självklart då med musiken. Då började jag se hela världen, men hade Göteborg som bas. Då var det relationen som hamnade i vägen. Att flytta två är inte lika självklart. Och nu är det supersjälvklart att stanna här då vi båda har våra mammor fem minuter bort, vilket är guld värt med två barn.

För den som inte känner till det så pluggade José González molekylärbiologi i fyra år och började därefter sin forskarutbildning i biokemi med fokus på herpesvirus när musikkarriären plötsligt sköt mot stjärnorna.

– Snacket går ju ibland, men samtidigt får man ständigt upp nya sidor av den här staden. Nu är parker och lekplatser viktigt för mig. Och närhet till havet. Förr var det var det fanns för klubbar och vilka band som kom till dem. En stor anledning till att jag ville flytta förr var att många band stannade vid Köpenhamn och kom aldrig upp hit. Det bryr jag mig inte om nu.

Har du unnat dig några extravaganser, som något hus i Argentina eller liknande?
– Nej, inte i Argentina, men en kombination av studio och fritidshus här i Sverige. Jag letade lokal hur länge som helst, men när jag köpte hus istället så slapp jag ljudisolera. Det funkar jättebra. Men det kanske får bli något i Argentina med. Kanske inte för mig men för farsan och så. Inom familjen.

Så du har inte gjort en Elvis än och köpt hus till dina föräldrar?
– Nej, men jag borde kanske det. Folk gillar väl skvaller om ekonomi, men såhär är det. Jag har liksom bara samlat pengar och inte tagit ut. Min revisor är på mig om att man aldrig vet hur det går med en karriär, och de låtar som gått bäst har jag ju inte skrivit själv. Jag har aldrig velat bli en sådan som köper dyra bilar, så jag har liksom inte plockat ut något. Så när det väl var dags att köpa hus insåg jag att man liksom inte kan plocka ut allt på en gång. Då blir det sjuka skatter. Men jag har väldigt dålig koll, och är dålig på att sätta sprätt på det som finns i företaget.

Ingen blingbling-kille alltså?
– Nej, herregud. Jag är inspirerad av Peter Singer (filosof), som är väldigt medveten om hur bra vi har det och hur mycket man kan hjälpa andra med små medel. Tio procent kommer man extremt långt med. Och tänker man åt det hållet så blir det väldigt lätt att, i mitt fall då, låta bli att köpa Tesla och ha en liten bil stället. Jag är också intresserad av evolutionär psykologi, så förstår man att status är något som är attraktivt hos många så kan man jobba på status på andra sätt.

José González skänker bort en femtedel av sin inkomst efter skatt till välgörenhet. Hans val av välgörenhetsorganisationer är inspirerat av ”effektiv altruism”, en internationell social rörelse som använder evidens och kritiskt tänkande för att hitta de mest effektiva sätten att hjälpa.

Du har hisnande en miljard spelningar på Spotify. Hur känner du inför att vara en potentiell megafon? Vissa kan ju rygga för att vara politiska och andra inte.
– Förr var jag mer så med min solomusik, att jag skulle vara opolitisk och inte blanda konst med idéer där jag inte är någon expert. Men, sen tyckte jag att jag ändå blev lite expert på vissa grejer, haha, eftersom jag trappade upp min läsning så mycket och till slut hängde med experterna. Så då har jag känt att jag ändå har kött på benen och kan säga saker som är grundat i vetenskap och inte bara min magkänsla. På andra skivan var jag rätt antireligion. Då kände jag inte för att skriva om relationer eller mina inre demoner. När jag tittade på de intressanta idékonflikterna i världen så tyckte jag att livsåskådning och världsbild var intressanta ämnen att tackla. Så då blev det en lekfull känga åt de abrahamitiska religionerna.

Rör du dig i den politiska världen bortsett från religion med?
– Ja, då finns det andra idéer som finns på skivan med. Kanske tydligast i ”Head on” där jag tar upp vissa grejer som kommer från ekonomiböcker som jag läst. Experter från olika politiska läger för att se själv.

José González nämner Angus Deaton, Joseph Stiglitz och Mariana Mazzucato i en strid ström. Ekonomer med olika politisk färg, som var och en gett nya perspektiv.

– Jag har snott en del termer från det jag läst i deras böcker. Det blir inte så redogörande, utan mer namedropping. ”Value extractors” eller ”corrupt oligarchs”.

Politisk musik från vänster får ofta en plakat-stämpel. Det här känns rätt långt från det?
– Jag försöker hålla balansgången där, det är väldigt lätt att ramla ner i ravinen av pamfletter och favoritslagord. Jag tror jag har nämnt det förr, men jag har läst mycket av socialpsykologen Jonathan Haidt, där han dissekerar John Lennons ”Imagine” och har en ganska lång utläggning där han pushar en att se den från en konservativ, religiös synvinkel. ”Imagine no possessions” – vad är detta för kommunist? menar han. ”Imagine there's no heaven” – Va fan, vad är det med honom?! För mig har den låten alltid varit fantastisk, men det var intressant att få den synvinkeln också.

José González har till skillnad från de allra flesta artister av hans kaliber ingen producent som är med och sätter fingeravtryck på det inspelade materialet. Men det betyder inte att det inte finns andra med åsikter.

– Jag gillar ju att spela upp låtarna och få feedback. Då tycker skivbolaget ofta till, och vi har olika smak. Det är lite som när jag spelar upp musiken för min mamma. Om hon inte gillar något, så är det nog så det ska vara. Om hon fattar något som hon inte ska fatta, så är det något på tok.

Är det hemifrån musikaliteten kommer från början? Från mamma?
– Nej, det är mer pappa. Han är väldigt musikalisk och sjöng mycket när han var ung, medan mamma och min bror ... De tar nog inte illa upp, men de är inte så bra på att sjunga, haha.

Du har ett brett spektra. Från gammal hardcore och punk, till mer och mer ”världsmusik” eller vad vi kalla det.
– Ja, det var så ganska tidigt faktiskt. Med musiken hemifrån och musiken som jag hittade via mina vänner. Redan då var det ganska blandat med punken, hardcoren, eller hiphop när vi spelade basket. Jag hade liksom några vänner som var skivsamlare redan när vi var pyttesmå. Där fick jag till exempel inblick i dödsmetallen, men det blev jag aldrig såld på. Jag tyckte inte det lätt fett liksom. Då var hardcore mycket fetare. Men ja, sen det argentinska hemifrån och så vidare.

José går vidare i en odyssé som rör sig från kubanska Silvio Rodriguez, brasiliansk bossa nova och tropicalia till Chet Baker och Jaco Pastorius när han var inne på att lära sig jazz ett tag. Via Dj-set och involvering i Clandestino festival snöade han mer och mer in på Karibien och Afrika.

– Det har blivit favoritmusiken att ha när jag vill bli glad eller är ute och springer.

När vi ändå pratar influenser. Jag trodde du gett dig på Cornelis med låten ”En stund på jorden”, men det var ju Lalehs låt. Jag hann tänka att det var ju helt rimligt då Cornelis hämtade så mycket från Sydamerika.
– Ah. Ja, det gjorde han ju. Men den här kändes självklar som cover när jag tänkte på den. Den är så fin och temat med skivan är kopplat till mänskligheten på jorden, och den humanistiska världssynen där man inte förlitar sig på liv efter döden utan att försöka se det fina med livet vi har. Jag tycker hon skriver det så fint med ”En stund på jorden”. Sorgligt, men uppåt-tittande.

Har du några andra svenska artister du blickar mot?
– Det är väl Jan Johansson och Monica Zetterlund. Cornelis, och sen självklart massa andra i andra genrer.

Lite den svenska visskatten?
– Ja, precis. Jag tycker det är intressant hur varje land har sin sångskatt. Men jag har väl hängt mer med den latinamerikanska sångskatten tidigare, sen Nick Drake, Paul Simon och sådär.

Jag tänkte att jag inte skulle slänga Nick Drake på dig, igen. Jag gjorde det allra första gången jag intervjuade dig, typ 07, och det verkade du inte gilla.
– Haha, nä, men då var jag väldigt mån om att jag skulle ha min egna identitet. Men det är lugnt, han är en favorit.