Ledare. Laila Vianden.

2018-06-28 09:00
Bild: Fredrik Sandberg/TT

Vi vet vad målet är – och hur vi ska nå dit

”Att fattigdom existerar kan inte bestridas och kartläggningar genom åren ger att det sedan 90-talet skett en ökande polarisering av städerna, där sociala, ekonomiska och politiska villkor i stadens ytterområden gradvis utarmats och klyftorna ökat.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Frihet från prestationskrav, läxor och betygshets. Inga fler morgnar med stressade föräldrar. Nu tar vi sommarlov! Glass, bad och andra aktiviteter är en grundläggande rättighet, faktiskt. Dessvärre har inte alla den möjligheten, och frågan är vad vi ska göra åt det.

Två av de organisationer som sätter fokus på villkoren för barns sommarlov är Majblomman och föreningen Ensamma Mammor. Den ojämlika tillgången till fritidsaktiviteter får tidigt en utestängande effekt, där barn kommer tillbaka till skolan och ljuger om resor och aktiviteter för att slippa stå ensamma med skammen inför klasskompisar och lärare.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Vi möter barn som har tappat drömmen om en ljus framtid. De önskar sig inte längre något för att de vet att de inte har råd, berättar Ensamma Mammors Sara Azzazi (SVT 26/6), medan Majblomman ser en ökning av ansökningar för bassaker, snarare än för Lisebergs­besöket eller utflykten.

– Det vi ser väldigt tydligt är att det är många barn som lever utan att ha råd med det mest nödvändiga, säger Tove Lindahl Greve, generalsekreterare för Majblomman (SVT 20/6).

Att fattigdom existerar kan inte bestridas och kartläggningar genom åren visar att det sedan 1990-talet skett en ökande polarisering av städerna, där sociala, ekonomiska och politiska villkor i stadens ytterområden gradvis utarmats och klyftorna ökat. Utförsäljningen av allmännyttan och omvandlingen av hyres- till bostadsrätter har bidragit till att resursstarka och resurssvaga grupper lever alltmer geografiskt isolerade från varandra.

Samtidigt har det offentliga samtalet ända sedan 1970-talet präglats av en överdriven och negativ berättelse om förorten ”som en avvikande och hotfull plats, fylld av konflikter, faror och risker. Förorten framställs inte som en del av samhället, utan snarare som ett parallellsamhälle”. Detta skriver Tahvilzadeh, Dahlstedt och Kings i nyutkomna boken ”Manifest – för ett socialt arbete i tiden”.

Så vad ska vi göra åt att barn återvänder till skolorna för att hitta på historier om roliga sommarlov de aldrig hade? Författarna till boken pekar på en mängd nödvändiga samhälle­liga åtgärder, och bidrar även med att ta steget bortom kartläggningar för att i stället bana väg för nya sätt att resonera kring ett progressivt socialt arbete, bortom New Public Management (NPM) och kontroll av individer.

”Manifest” skär rakt in i fattigdomsproblematiken där ökande klyftor, segregation, bostadsbrist och sönder-npm:ade skyddsnät driver upp nya generationer av utsatta människor. Förändringen måste därför vara samhällelig och kan inte vila på ensidigt hårdare krav på individen.

Att låta just samhället arbeta fram ett demokratiskt perspektiv som inkluderar människor i utsatta områden, i stället för att lägga påbud uppifrån, att lyssna exempelvis på bostadslösa föräldrar i stället för att dränka dem i krav på milslånga listor över arbeten och bostäder de sökt eller att tillskriva dem individuella misslyckanden när vård av sjukt barn innebär ett missat möte hos en myndighet. Att inte enbart utgå från föräldrars ekonomiska ansvar för barnen vid bedömningar av insatser, utan även arbeta utifrån föräldraskapets andra dimensioner. Att lyssna och samtala i stället för att tillbringa huvuddelen av tiden med att kontrollera riktigheten i lämnade uppgifter – ja, boken är oerhört rik på uppslag kring hur man skulle kunna arbeta.

Här finns gott om inspiration för alla aktörer som driver frågor eller fattar beslut kring socialt arbete. ”Manifest” är även en viktig bok för samhällsintresserade i stort. Här berörs synen på fattiga, på bidrag, kriminalitet, förorter, föräldrar, barn och unga. Vad borde ha gjorts, vad skulle kunna göras annorlunda och hur kan vi resonera oss vidare till någonting annat än det som nu råder?

Vad ”Manifest” ger är den explicita tanken om att samhället skulle kunna se annorlunda ut, med en annan politik. Svårare än så är det inte. En omfördelning av resurser, och en annan förståelse av fattigdomsbekämpning än NPM, paternalism och hårdare tag, skulle göra skillnad för de barn som redan under skolåren lär sig att fabricera historier om en annan barndom än den de lever i. De barn, som av skam diktar upp ett ”normalt” sommarlov, förmår genom denna akt förmedla till oss precis hur samhället borde vara.

”Manifest” är en hoppfull bok som vågar bana väg för den ”humaniserande förändring” som samhället behöver. Vi behöver mer av den varan. Alternativet, som bland annat Moderaterna förespråkar, illustreras tydligt i ett citat av partiets ekonomiska talesperson Elisabeth Svantesson:

– De stora problemen (med segregationen) är att vi ställt för lite krav på vuxna att lära sig svenska, och vi har inte sett till att polisen upprättar lag och ordning.

En auktoritär framtid utan hopp, där ett barns sorgsna små lögner redan resignerat inför världen.

Vi vet vad målet är, och vilka medel som krävs. Det enda som saknas i det nuvarande klimatet är viljan.

Men politik, kam­rater, det är att vilja.